Idag, torsdag, faller domen mot en läkare vid Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge som står åtalad för dataintrång. Detta på grund av att läkaren vid sju tillfällen 2010–2011 gått in i journalen för en patient som denne deltog i utredningen av något år tidigare. Läkaren ifråga uppger att skälet dels var ett intresse av att följa upp hur det gått för patienten, eftersom valet av behandling inte var självklart, och dels att läkaren fått telefonsamtal från kollegor som ville ha råd angående patientens smärtbehandling varför denne gick in i journalen för att ta del av information.

Vi har ingen personlig kännedom om fallet och kan inte värdera det som hänt annat än ur ett principiellt perspektiv. Och principiellt är fallet intressant för att inte säga avgörande för hur hälso- och sjukvården kommer att fungera i framtiden.

Patientdatalagen (PDL) infördes 2008 och enligt regeringskansliets hemsida var syftet att uppnå ”en sammanhållen reglering som balanserar en ökad patientsäkerhet med ett fortsatt starkt integritetsskydd”. Ur lagen framgår att vårdpersonal får läsa i patientjournalen endast om man ”deltar i vården av patienten eller av annat skäl behöver uppgifterna för sitt arbete”. Lagen ger också vårdinrättningar möjlighet att ta del av andra vårdinrättningars information under särskilda förutsättningar. Dessa förutsättningar avser att skydda patientens integritet, men effekten är att barriärer har rests mellan och inom vårdinrättningarna, barriärer som hämmar informationsutbytet. Ett exempel på detta visas i det aktuella åtalet.

Patientsäkerhet och integritet är självklara förutsättningar för en god vård, och måste upprätthållas. Avsikten med PDL är god och den ifrågasätter vi inte – däremot det praktiska resultatet. Vi menar att lagen i sin nuvarande form tvärtemot föresatsen försämrar patientsäkerheten genom att försvåra informationsutbyte och uppföljning.

Det är en nödvändig praxis att en läkare tar del av relevanta journaluppgifter eller kontaktar kollegor i syfte att uppnå ett så bra omhändertagande av patienten som möjligt. Den medicinska vetenskapen är gigantisk, och ingen läkare kan vara bäst på allt. Därför är det för oss läkare självklart att vi tar kontakt med den kollega som har störst erfarenhet och kunskap om ett visst tillstånd – inte i första hand för vår egen skull, utan för patientens! Minskat samarbete mellan kollegor, professioner och kliniker leder till en sämre vård. Vi riskerar även ökade sjukvårdskostnader, genom t.ex. dubblerade röntgenundersökningar och blodprover samt risk för ökat antal vårdskador. Som skattebetalare bör man ställa sig frågan vad resurserna ska gå till – vård eller jakt på den information som krävs för att kunna ge vård?

Om man enligt PDL inte tillåts följa upp patienter som man tagit hand om är också skadligt för patientsäkerheten. Hur ska man kunna lära sig något, hur ska man kunna bygga upp erfarenhet, om man inte får veta hur det gick?

Därför har det stor betydelse för sjukvården hur domstolen väljer att tolka lagtexten ”deltar i vården av patienten eller av annat skäl behöver uppgifterna för sitt arbete”. När behövs uppgifterna för arbete? SYLF anser att utbildning och uppföljning är självklara delar av läkares yrke och att PDL därför måste moderniseras. I sin nuvarande form slår lagen direkt mot patientsäkerheten eftersom den motverkar vårdpersonalens utveckling och lärande. Kanske har man skyddat en patients integritet – men den som betalar priset är patienten som kommer efter.

Tystnadsplikt är en vardaglig del av läkarens jobb. Överträdelser mot tystnadsplikten, liksom otillbörlig åtkomst av journaluppgifter, är allvarliga förseelser som bör leda till kännbara konsekvenser. Däremot är utbildning, fortbildning och kvalitetsuppföljning viktiga förutsättningar för en säker, effektiv och trygg vård. Det är hög tid för en modern Patientdatalag som tar ansvar för dagens och morgondagens patientsäkerhet.

EMMA SPAK

ordförande Sveriges Yngre Läkares Förening (SYLF)

JENS ELLINGSEN

vice ordförande SYLF

ADINA WELANDER

andra vice ordförande SYLF