Sedan 1996 är elhandelsmarknaden avreglerad och konsumenterna kan fritt välja mellan olika elleverantörer och bindningstider. Marknaden präglas av konkurrens med många aktiva elhandlare. En stor del av kunderna utnyttjar också sin möjlighet att fritt välja elleverantör.

En del av marknaden fungerar alltså väl. Men det finns en grupp kunder som inte gynnas av de fördelar som konkurrensen på marknaden kan ge, nämligen de som aldrig aktivt valt en elhandlare.

Den kund som inte aktivt valt en elhandlare blir anvisad en sådan av elnätbolaget och tilldelas ett så kallat tillsvidarepris. Dessa passiva kunder kallas anvisningskunder och elhandlaren anvisningsleverantör. Det står elnätbolagen fritt att välja elhandlare åt dessa kunder.

I dag presenterar Villaägarnas Riksförbund den första nationella jämförelsen av elhandelsbolagens tillsvidarepriser.

Det är ingen liten konsumentgrupp det handlar om, uppemot var fjärde elkund beräknas i dag ha ett tillsvidareavtal. Villaägarnas granskning visar på allvarliga brister i dagens system:

För det första kan vi konstatera att tillsvidarepriserna är högre än andra elpriser. En småhusägare med tillsvidarepris på sin el kunde under första halvåret 2010 spara över 6000 kronor på att byta från detta avtal till ett ettårigt fastprisavtal hos samma elhandlare.

För det andra, tillsvidarepriserna varierar stort mellan olika elhandlare. Beroende på var kunden bor i landet kan kostnaden variera med cirka 10000 kronor om året. Skillnaden mellan det dyraste tillsvidareavtalet och det billigaste ettåriga avtalet uppgår till hela 13000 kronor per år.

För det tredje, det är de allra svagaste konsumenterna på marknaden som drabbas av dessa extra kostnader. Orsakerna till att inte aktivt välja elavtal är många, men oftast saknar den här gruppen både tid och kunskap att sätta sig in i den för- hållandevis komplexa information som elhandlarna erbjuder. De kunder som under längre > tider ligger kvar på tillsvidarepris är de allra största förlorarna.

Det är hög tid att se över systemet.

Många skulle nog anse att elhandlarna som erbjuder tillsvidarepris, det vill säga el till marknadens svagaste och minst rörliga konsumentgrupper, har ett samhällsansvar. Tillgång till el måste ju rimligen räknas till ett av hushållens allra mest basala behov, särskilt i vårt kalla och mörka klimat.

Flera elhandlare försöker också hålla ned sina tillsvidarepriser. Villaägarnas granskning visar att den elhandlare som hållit de konsekvent lägsta tillsvidarepriserna under början av året är Pite Energi Handel, med ett genomsnittligt pris på 112 öre per kWh. Det högsta tillsvidarepriset har Elverket Vallentuna stått för, med ett genomsnitt på 165 öre per kWh.

Dessvärre är det sällan samhällsansvar, oftare vinstmaximering, som präglar prissättningen hos många elhandlare när det handlar om de så kallade passiva kunder som tilldelas ett tillsvidarepris. Därför finns det ett starkt intresse från branschen av att bevara nuvarande regelverk och på så sätt fortsätta skära guld med täljkniv på de goda vinstmarginaler som dessa kunder genererar.

Avreglering och ökad konkurrens gynnar kunderna, men bara om dessa är aktiva och pålästa. För att skydda den fjärdedel av kundkollektivet som i dag har tillsvidarepris krävs ett politiskt tryck på elhandelsbolagen.

Tillsvidarepriset är i dag inte reglerat. Det finns inga modeller eller riktlinjer för att bestämma nivån på priset för passiva kunder. Det finns dock flera möjliga sätt att skydda svaga konsumenter utan en regelrätt prisreglering.

I de flesta länder med avreglerad elmarknad finns kontrakt för de konsumenter som inte gör aktiva val. Men lösningen varierar från land till land, oftast med konsumentens bästa i fokus.

Ett vanligt svenskt villahushåll som använder 20000 kWh per år och inte gjort ett aktivt val av elhandlare betalar 1000–2000 kronor mer per år än till exempel motsvarande hushåll i Norge och Finland, vilket gör svenska tillsvidarekunder till de mest missgynnade i hela Norden.

Villaägarnas Riksförbund anser att systemet med tillsvidarepriser måste utredas, för att skärpa konkurrensen på elmarknaden och skydda utsatta konsumenter.

Några ingångsvärden för en sådan utredning kan vara:

• Granska skillnaderna i regelverk mellan Sverige, Norge och Finland för att på så sätt utröna vilka åtgärder som är mest effektiva för att förbättra skyddet för ickevalskunder i Sverige.

• Utred möjligheterna till kollektiv upphandling av tjänsten anvisad leverantör, det vill säga tillsvidarepriset, i konkurrens för att på så sätt pressa konsumentpriset.

• Andra tänkbara alternativ som kan vara värda att överväga är att reglera det pris som passiva kunder får, eller att ålägga elhandlare att regelbundet informera passiva kunder om bättre kontrakt.

Det behövs drivkrafter på elmarknaden som får elhandels- bolagen att aktivt arbeta för att kunderna ska röra sig bort från tillsvidareavtalen. Sådana förändringar kommer inte att ske spontant utan kräver att regeringen visar politiskt ledarskap.

HANS LEMKER

förbundsdirektör Villaägarnas Riksförbund

JOACIM OLSSON

vice förbundsdirektör Villaägarnas Riksförbund