Mer än var tredje kvinna har någon gång utsatts för våld eller hot om våld i en parrelation. Det är dags att börja behandla frågan för vad den är, ett stort folkhälsoproblem, enligt skribenterna.
Foto: Jessica Gow/SCANPIX
Mer än var tredje kvinna har någon gång utsatts för våld eller hot om våld i en parrelation. Varje år utsätts mellan 75000 och 100000 kvinnor för parrelaterat våld. 20 kvinnor dör till följd av våldet. Samtidigt är det endast 1500 män som genomgår behandling för sin våldsproblematik.
Frekvensen av våldet är så stor att antalet drabbade har passerat nivån för flera av våra vanli gaste folksjukdomar. Vi är i behov av ett helt nytt angreppssätt. Ett angreppssätt som fokuserar på att förebygga. Det är dags att börja behandla frågan för vad den är, ett stort folkhälsoproblem.
Enligt statisk från Brottsförebyggande rådet, Brå, har antalet anmälningar ökat med 24 procent över en tioårsperiod. Polisanmälningar av sexualbrott har mer än fördubblats sedan 1990. Ökningen förklaras av en ökad benägenhet att anmäla, men det är också rimligt att anta att det skett en faktisk ökning av våldet. Mörkertalet är fortfarande mycket stort och uppemot 80 procent av våldet mot kvinnor i nära relationer kommer aldrig till polisens kännedom.
Våldet förekommer i alla typer av relationer, men mäns våld mot kvinnor står för 90 procent av alla anmälningar.
Det utbredda våldet i hemmen innebär också att barn drabbas särskilt hårt. Rädda Barnen har beräknat att det i Sverige finns uppemot 200000 barn som upplever våld i hemmet. Flera nordiska undersökningar visar att barnen i merparten av fallen varit närvarande vid våldstillfället. Hälften av barnen utvecklar allvarliga bestående men.
När alliansregeringen tillträdde 2006 initierades en historiskt stor satsning för att bekämpa våldets utbredning. En rad förslag med insatser utifrån ett rättsligt, socialt, ekonomiskt och hälsorelaterat perspektiv presenterades.
Men trots satsningar och skärpt lagstiftning måste vi konstatera att vi misslyckats med att bryta utvecklingen.
I 2009 års folkhälsorapport konstateras att Sverige flera gånger har rangordnats som ett av världens mest jämställda länder, men att Sveriges framgångsrika jämställdhetsarbete inte i någon större utsträckning lyckats att sänka de höga våldsnivåerna. Internationella observatörer menar att strukturella satsningar som dem i Skandinavien är nödvändiga för att motverka partnervåld, men att de inte räcker.
Världshälsoorganisationen WHO försöker förklara förekomsten av våld genom att kombinera teorier och förklaringsmodeller på olika nivåer. Utgångspunkten är att många faktorer samverkar och att det inte finns någon enskild faktor som kan förklara förekomsten av partnervåld. Kan vi däremot skapa en strukturell förståelse för våldet blir det lättare att arbeta förebyggande.
WHO utnämnde i mitten av 1990-talet förebyggande arbete och forskning om våld, särskilt mot kvinnor och barn, som ett prioriterat folkhälsoområde. Som ett resultat av WHO:s uppmaning finns det sedan 1999 ett eget kapitel om våld i Socialstyrelsens folkhälsorapport, med tyngdpunkten liggandes på våld mot närstående och i synnerhet partnervåld.
Vi tycker att detta nya fokus är utmärkt och vill rikta än mer ljus på kopplingen mellan våld och folkhälsa. Vi menar att de elva nationella övergripande folkhälsoområdena borde utökas med ett tolfte gällande våld i nära relationer.
Det nationella övergripande målet för folkhälsa är att skapa samhälleliga förutsättningar för en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen. Folkhälsoarbetet i Sverige har som utgångspunkt elva övergripande målområden. De anger centrala bestämningsfaktorer för hälsan. Gemensamma målområden är viktiga, då folkhälsoarbetet berör och påverkas av många samhällsområden. Folkhälsa handlar om allt från individens egna val och vanor till strukturella faktorer som yttre miljöer och demokratiska rättigheter i samhället.
Ett tydligt folkhälsoperspektiv ger mer fokus på det preventiva arbetet och vi menar att de förebyggande insatserna är avgörande för att minska våldet. Kännetecknande för de nuvarande elva folkhälsoområdena är att de spänner över flera politikområden och samhällets samtliga nivåer. Vi menar att detta också måste gälla för ett framgångsrikt arbete med att minska våldet i nära relationer. Vi är övertygade om att ett formulerat tolfte folkhälsoområde skulle vara ett första steg i den riktningen.
Med vårt förslag skulle Statens folkhälsoinstitut få en central roll som nationellt kunskapscentrum och som ansvarig myndighet med ett sektorsövergripande uppföljningsansvar. Det är nödvändigt med en samordnande myndighet eftersom det finns flera aktörer på flera nivåer, framför allt kommuner och landsting. Även frivilligorganisationer spelar en viktig roll i det förbyggande och hälsofrämjande arbetet. Vi menar att Statens folkhälsoinstitut borde få den rollen.
Det är inte tvingande att implementera målområden i folkhälsoarbetet på lokal nivå. Däremot är det tvingande för alla som arbetar med folkhälsa att förhålla sig till målen och kommer otvetydigt att skapa fokus på frågan. Det kommer hjälpa alla intressenter att ta fram nödvändiga åtgärder och strategier för att lokalt motarbeta den tragiska utvecklingen och på sikt minska våldet.
LENNART GABRIELSSON (FP)
kommunalråd Sollentuna, vice ordförande Sveriges kommuner och landsting, SKL
JONAS ANDERSSON (FP)
regionråd Västra götalandsregionen, ersättare i SKL:s styrelse
