Trots stormen kring Håkan Juholt är han förmodligen ändå inte socialdemokratins största problem. Men han har blivit en katalysator för de kort- och långsiktiga spänningar inom partiet som han eller en ny ledning måste hantera. Det senaste halvåret visar att Socialdemokraterna har problem på alla de områden partiforskningen brukar peka ut som centrala för om partier skall lyckas eller ej.

För det första måste partier samla sig till en något så när sammanhållen ideologisk vision om vad man vill uppnå och varför man vill det. För det andra måste man balansera ett antal strategiska mål för hur målen skall nås.I båda fallen är partiet i kris och handlaget osäkert.

Ideologin är suddig, oklar och motstridig. De strategiska målen att samla partiet internt, att placera Socialdemokraterna tydligt i förhållande till övriga partier och att nå ut till väljarna har partiledningen inte lyckats med på länge.

Sveriges socialdemokrati var i internationell jämförelse sen att glida in i den ideologiska vilsenhet kring vad socialdemokrati egent- ligen står för som präglat flera systerpartier. Så länge man kunde leverera välfärdsreformer, och det kunde man länge, fungerade framgångsreceptet. Partiet kunde väja för svåra frågor om övergången från offentliga lösningar med parallell marknadsekonomi till marknadslösningar med det offentliga som ramverk.Långt före Juholt tappade partiet dock självförtroendet kring om ytterligare välfärdsreformer fungerade eller om man hade råd. Med Juholt såg det plötsligt ut som om alla fick tillbaka sin ideologiska gnista, men snart framstod ideologins innehåll som lika yvigt som Juholts personliga framtoning.

Juholt är retoriskt skicklig men har haft svårigheter att pedagogiskt knyta abstrakta rättviseideal till mål på mer konkret nivå vilket ökat förvirringen kring vad socialdemokratin långsiktigt vill åstadkomma. Budgeten var spretig. I Libyenaffären tycktes plötsligt inte längre väl etablerade principer kring FN:s roll i utrikespolitiken gälla. Försöksballongerna från Ilmar Reepalu och Morgan Johansson, med Juholt i märklig dubbelroll, om att ifrågasätta principer om medborgarskap och människors lika värde öppnade plötsligt dörren på vid gavel åt extremideologier.

Svårigheterna att hålla ihop partiet internt framgår inte minst av att många medarbetare bara alltför villigt tycks ha furnerat mediedrevet om bidragen med material som ytterst bottnar i politiska motsättningar.

Även alla turer kring Libyen, budgeten och så vidare understryker splittringen som i sig inte är ny. Mona Sahlins förödmjukelse när de rödgröna skulle formas 2008 är ett av många exempel. Ett parti måste ha livaktig intern debatt, men att ledande partiföreträdare så ofta som under Juholts tid gått ut i kritik tyder på starka spänningar och det blir svårt att nå ut till väljarna. Exakt hur ett framgångsrecept ser ut är svårt att precisera, men det är olyckligt om partiledaren slirar i besked kring vad som är partiets linje eller att medarbetare som Morgan Johansson offentligt plattas till i oklara turer kring var partiet står.

Att efter den rödgröna upplösningen sakpolitiskt tydligt placera sitt parti i förhållande till övriga partier var en nyckeluppgift för Juholt. Även här har det svajat. Redan i hans installationstal skapades osäkerhet kring om partiet stod fast vid pensionsöverenskommelsen. Att sedan i Juholts första budgetlägga halva alliansförslag (halverat rut och jobbskatteavdrag för de flesta), halva miljöpartiförslag (viss järnvägsutbyggnad), och halva vänsterpartiförslag (lite högre skatt för vissa) underströk att partiet är sakpolitiskt vagt i förhållande till motståndarna. Väldigt lite i budgeten stod ut som specifikt socialdemokratiskt.

Med eller utan Juholt har socialdemokratin en storm att rida ut. Något slags försoning mellan partiets delar måstetill. Den vaga kompromissväg som består i att å ena sidan tala retoriskt starkt om marknadskrafternas förödande effekter och å andra sidan lägga konkreta förslag till förväxling lika motståndarnas men lite vagare har nått vägs ände. Här måste en partiledare våga leda, men partiet hjälpa till.

Ett sätt skulle kunna vara att tydligt bejaka den ideologiska förändring socialdemokratin inledde kring 1980 med ny syn på skatter, marknad och valfrihet. Samtidigt kunde partiet falla tillbaka på sin rättvisetradition genom att lika tydligt betona att även om marknadslösningarna löst många problem så biter sig grundläggande orättvisor, klasskillnader och fattigdom kvar för vilket Socialdemokraterna skulle kunna finna lösningar. Man skulle kunna kalla det en styrbordssväng och en babordssväng i stormen.

JONAS HINNFORS

professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet