De politiska partierna i Sverige har tappat fem av sex medlemmar under de senaste 30 åren. Om utvecklingen fortsätter i samma takt kommer det om drygt tio år inte ens att finnas tillräckligt många medlemmar att tillsätta alla politiska förtroendeposter.
När de som har monopol på formell politisk makt allt mer närmar sig statligt subventionerade reklambyråer som formar sin politik efter opinionsundersökningar – då är det ett problem.
Hanna Hallin
I ett system som byggt på att medlemmarna utgör kärnan för både rekrytering och skapandet av politiken borde det vara ett problem. Istället har vi idag en samling av partier som inte bara verkar oförmögna att vända den här trenden, utan rent ut sagt ointresserade av det. Det är en utveckling där medlemmarna, och därigenom medborgarna, riskerar försvinna bort från politiken.
I Sverige har de politiska partierna monopol på formell politisk makt. Partierna är idag den enda möjligheten för människor att kanalisera ett partipolitiskt engagemang och vara en aktiv del i utformandet av politiken.
Partimedlemmens roll är i allra högsta grad en medborgerlig och demokratisk angelägenhet. När vi medborgare vart fjärde år väljer vilka som ska företräda oss i de folkvalda församlingarna har medlemmarna i partierna vaskat fram en handfull alternativ som vi får välja mellan. 1979 innebar det att 19 procent av medborgarna hade inflytande över vilka som skulle axla det ansvaret. Idag är det inte ens 3 procent.
Tankesmedjan Sektor3 har låtit forskarna Martin Karlsson och Erik Lundberg på Örebro Universitet studera partiernas inställning till sina medlemmar, som i dag (3/5) presenteras i rapporten ” Mot medlemslösa partier”. Alla intervjuade partiföreträdare är överens om att medlemmarna är viktiga för partiet. Alla berörda partier vet om att antalet medlemmar har dalat under lång tid. Inget parti ser det som ett problem. Bristen på krisinsikt innebär också att det saknas strategier för att vända utvecklingen.
Det behöver absolut inte vara ett problem att partierna går mot professionalisering och toppstyrning, med ett fåtal aktiva medlemmar. Om det på olika sätt finns goda möjligheter för medborgare att ha inflytande över politiken kan de politiska partierna själva välja hur de ska organisera sig. Men när de som har monopol på formell politisk makt allt mer närmar sig statligt subventionerade reklambyråer som formar sin politik efter opinionsundersökningar – då är det ett problem.
Våra politiska partier har alltid varit en del av det civila samhället, inte en del av staten. Partierna har varit finansierade och drivna av sina medlemmar, med en politik som tagits fram av medlemmarna. Det är förtroendet om att partierna förvaltar och utvecklar medborgarnas engagemang som är anledningen till att vi gemensamt överlåtit ansvaret att formulera politiken och tillsätta förtroendeposter.
Men kan vi verkligen tala om att makten utgår från folket när 3 procent av folket väljer vilken politik och vilka personer övriga 97 procent ska rösta på?
Resultaten av de minskade medlemstalen har redan börjat sippra genom sprickorna i fasaden. Sedan länge har partierna gjort sig fria från de ekonomiska banden genom att öka den offentliga finansieringen av partisystemet. Beroendet av medlemsintäkter har ersatts av bidragsberoende. Allt fler stolar i kommunerna förblir tomma i brist på partirepresentanter samtidigt som allt färre partier kräver att medlemskap är ett krav för att bli förtroendevald. Ingenting tyder på att utvecklingen är på väg att vända.
Självklart tar sig människors engagemang i dag fler och olika former av uttryck. ”Samhället förändras ju”, som Folkpartiets partisekreterare Nina Larsson konstaterar i rapporten ”Mot medlemslösa partier”. Det tycks ensamt vara förklaringen till varför två tredjedelar av medlemmarna i Folkpartiet lämnat partiet. Men hur mycket kan samhället förändras utan att partierna och partisystemet måste förändras? När slutar partierna att vara medborgarnas och medlemmarnas kanal och blir en statlig institution?
Vår rapport ger inte svar på vem som förlorar på den här utvecklingen eller vad det betyder för valsystemets legitimitet. Vad som är uppenbart är partiernas långdragna ointresse för att på allvar diskutera dessa frågor. De politiska partierna måste redan nu våga ställa sig själva de avgörande frågorna om medlemmarnas och medborgarnas roll i utformningen av politiken. Det duger inte att skylla på samhället för att medborgarna inte väljer att engagera sig i partierna.
HANNA HALLIN
chef för Sektor3 – tankesmedjan för det civila samhället
