Media rapporterade om en hel hönsgård innan det visade sig att det var föga mer än några fjädrar som hade rört sig i Moderaternas provval i Stockholms stad. Denna brist på proportioner gör dock inte att frågan om hur partierna och medborgarna utser sina företrädare är ointressant.
Konkurrens i personfrågor är alltid känsligt. Många är de processer genom åren där personer skulle utses till ledande befattningar som har gått fel. Därför är det avgörande att de institutioner som styr processerna är väl utformade.
Det kan vara en publik process när ett företag utser sin vd eller en organisation sin ordförande. Men inget är så publikt som när politiska partier gör det. Så bör det också vara, eftersom de aspirerar på att styra samhällets gemensamma angelägenheter.
Partier är, och bör kanske än mer vara, öppna för alla som vill vara med och som delar grundvärderingarna.
Det betyder också att det kan bli många som vill kandidera i val, därtill en mycket bred blandning av personer.
Ingen borde alltså överraskas om någon kandidat gör fel. Det handlar om många tusen personer som konkurrerar. I vilket annat sammanhang kan dylikt ske utan att något misstag begås? Det viktiga är att rätt blir rätt – och att ingen oskyldig döms av rubriker i medierna.
Därför måste det finnas tydliga regelverk. Inte alla partier har provval, där medlemmarna får rösta på kandidaterna. I vissa partier styr ledningen i de lokala partidistrikten, vilket gör att det är dem kandidaten har att övertyga om sin duglighet. Provval är lite bredare. Det blir en öppnare tävlan, där kandidaterna kan marknadsföra sig inför den större krets som medlemmarna utgör. Samtidigt är också det en begränsad skara, som kan nås via få kommunikationskanaler.
Min erfarenhet av deltagande i Moderaternas provval till riksdagen i Stockholms län är att det var en ambitiös process med tydliga regler. Men det var också lätt frustrerande, eftersom det finns få arenor för debatt och jämförelser. Det blev ingen riktig match.
Per definition är etablerade kandidater väl kända. De har förekommit i interna medier och besökt partimöten under mandatperioderna. Nya kandidater har en uppförsbacke om det inte finns kanaler eller arenor för utfrågning och granskning. Då bromsas förnyelsen.
Partierna behöver prova fler lösningar för att göra de interna valprocesserna ännu öppnare. Kanske kunde man anordna konvent eller utfrågningar, rentav inspirerade av amerikanska primärvalskampanjer. Då skulle öppna arenor för vital debatt skapas.
Men huvudnyckeln är ändå att ge väljarna makten. Idag bestämmer partierna kandidaternas rangordning, och en kandidat måste få kryss av mer än åtta procent av partiets röster i aktuell valkrets för att passera kandidaten ovanför. Denna spärr ger partierna makten över vem som kommer in. I många delar av landet kan en handfull personer avgöra valets utfall, snarare än tusentals väljare. I framtiden kommer spärren förvisso att sänkas till fem procent, men blir likväl kvar.
Partierna kunde istället fastställa vilka som får vara kandidater, och för all del även en rangordning av dessa. Men sedan borde väljarna ha makten helt genom att kryssa – och det ska räcka med ett kryss mer än den ovanför för att passera.
Valet av EU-president skedde bakom lyckta dörrar, det fanns ingen information om vilka som kandiderade, lika lite om vad de stod för – och 27 personer gjorde valet. Med andra ord ett slutet valsystem som bygger helt på förhandlingar, taktik och konspirationer. Då får man Herman van Rompuy, som mycket få européer ens har hört talas om. Och hur röster köptes och såldes i det spelet vill vi inte veta. Antagligen hade processen underkänts i vilket lokalt partidisktrikt som helst i Sverige.
Motsatsen är den breda demokratiska processen där alla väljare får vara med. Då måste kandidaterna framträda, utveckla sina idéer, granskas. Och nya kandidater kommer fram minst lika effektivt som etablerade.
Person betyder något, inte bara politik. Därför är det viktigt att väljarna får påverka vilken person som ska representera dem. Till offentliga uppdrag kommer vi alltid att utse personer, och det är aldrig odramatiskt. Processen måste utformas så att de bästa kandidaterna vinner, och då krävs öppenhet och verklig konkurrens. Då avgör duglighet – och incitamenten att begå fel och misstag minskar.
JOHNNY MUNKHAMMAR
riksdagskandidat (M)
