Fredsprocessen mellan israeler och palestinier har i många år nu handlat mer om process än om fred. De förhandlingar som trots allt fortsätter hänger på en skör tråd. Utsikterna att de ska leda till resultat är små. Och israeliska bosättningar och vägar fortsätter att byggas ut. Det tycks bara vara en tidsfråga innan de palestinska ledarna tvingas ge upp antingen förhandlingarna eller sin egen position.
Alternativen är inte uppmuntrande. Ett är att palestinierna vägrar spela med längre i vad många ser som teater, att den palestinska myndigheten avskaffas och palestinierna i uppgivenhet överlåter åt Israel att åter ta hela ansvaret över ockupationen.
Ett annat inte helt orealistiskt alternativ är återupptagna våldshandlingar och kaos.
Det är mot denna bakgrund inte förvånande att debatten om andra lösningar än den territoriella uppdelning som tvåstatslösningen är inriktad på har intensifierats.
Från palestinsk sida har man länge förespråkat en enstatslösning med en sekulär stat för judar, kristna och muslimer som lever i området. Detta motsätter sig Israel, som kräver en stat med en judisk identitet.
Från israeliskt konservativt håll har den senaste tiden tankar om en enstatslösning ventilerats. Men inte i den form palestinierna tänker sig, utan en judisk stat som i sig skulle innesluta en palestinsk minoritet. Det handlar om en slags kodifiering av den israeliska segern över palestinierna och erövringen av hela territoriet.
Palestinierna framhåller ofta att deras främsta styrka är att de trots allt är kvar. Och om något har hänt i denna konflikt under den senaste tioårsperioden är det kanske framför allt det att man på båda sidor fått klart för sig att den andre är där för att stanna.
På israeliskt håll inser man att man inte kommer att kunna bli av med palestinierna, något som för många varit den grund- läggande om än inte uttalade agendan i över ett halvt århundrade. Och på palestinsk sida inser man att majoriteten av israeler är födda i Israel och inte har någon annanstans att ta vägen.
Återstår alltså att finna en form för samlevnad. Men denna tycks inte stå att finna i en territoriell uppdelning, av det enkla skälet att avståndet mellan det maximum som Israel är berett att avstå till det minimum som palestinierna är beredda att acceptera är för stort. Har tiden runnit ut för en territoriell tvåstatslösning?
Kan man tänka sig andra sätt att dela landet och den politiska makten? Kan man tänka sig en annan typ av tvåstatsstruktur som kan möta några av parternas grundläggande krav? Kan man tänka sig två ”parallella” statsstrukturer, som båda täcker hela området, och som knyts till medborgarna snarare än till territoriet?
Dessa frågor har ställts i ett forskningsprojekt vid Lunds Universitet, Parallel States Project. Detta projekt har nyligen hållit en konferens i Lund med deltagande av en rad framstående israeliska och palestinska akademiker och experter.
Forskningsprojektet har haft till syfte att utveckla en vision med två parallella stater, en israelisk och en palestinsk, som vardera i princip har jurisdiktion i hela området mellan Medelhavet och Jordanfloden.
I en sådan vision kunde politiska, ekonomiska och säkerhetsbar- riärer lyftas, och en gemensam säkerhetspolitik, en gemensam och utjämnande ekonomisk politik och gemensam och harmoniserad civil lagstiftning utformas. Både israeler och palestinier skulle få rätt att röra sig och bo i hela området.
Vardera staten kunde ha sin egen statschef, regering och parlament, till och med varsin utrikespolitik. De båda staterna skulle givetvis behöva ta hänsyn till den andre och de olika statsorganen skulle behöva samarbeta. Suveräniteten skulle delas mellan dem, i stället för att delas territoriellt.
Delad suveränitet är ingenting nytt i historien, även om det hittills inte finns något exempel på parallella stater. Den globala utvecklingen går dock i riktning mot en urholkning av det traditionella suveränitetsbegreppet, och den moderna statens makt undergrävs alltmer av internationella åtaganden och regler, och andra aktörers allt starkare ställning, läs företag och internationella organisationer.
Ett scenario med parallella stater skulle innebära att både israeler och palestinier behöll sina respektive nationella identiteter, det skulle etablera en palestinsk stat och samtidigt innebära en möjlighet till en israelisk stat som var både judisk och demokratisk. Ett sådant scenario skulle också adressera både rätten att återvända och att bosätta sig över hela området, och skulle därmed, till skillnad från den nuvarande så kallade fredsprocessen, öppna för ett slut på konflikten.
Det förtjänar understrykas att det inte handlar om någon fredsplan, utan om ett forskningsprojekt. Målsättningen är att i ett låst läge tänka ”out of the box” och genom en intellektuell provokation söka nya perspektiv på en konflikt som alltför länge utgjort ett hot mot fred och säkerhet inte bara i Mellanöstern.
MATHIAS MOSSBERG
fd ambassadör, forskare, Centrum för Mellanösternstudier, Lunds Universitet
