Folkhälsominister Morgan Johanssons tidigare tal om en vårdgaranti för missbrukare ingav förhoppningar om att Sverige skulle få en garanti liknande den som nu finns i Danmark, där missbrukare garanteras behandling inom två veckor.

I stället fick vi ”Ett kontrakt för livet”, en satsning som innebär att kommunerna via länsstyrelserna kan ansöka om statliga stimulanspengar till missbruksvården.
Den sjukvårdsbaserade beroendevården kan få del av pengarna genom samarbete med kommunerna, men bara på kommunernas villkor.
Detta är en halvmesyr som kan leda till att de missbrukare som behöver läkemedelsassisterad behandling med metadon eller subutex även fortsättningsvis kommer att diskrimineras och motarbetas.
Behandling med metadon eller subutex är de enda väldokumenterat effektiva metoderna för behandling av heroinmissbrukare. Trots detta finns det på många håll inom socialtjänsten fortfarande ett starkt ideologiskt motstånd mot dessa läkemedel.

Det hela är mycket paradoxalt: socialtjänsten struntar i
patienternas önskemål om läkemedelsassisterad behandling, trots att dessa önskemål väl överensstämmer med de vetenskapliga rönen på behandlingsområdet. I stället erbjuder man drogfri behandling som inte har någon säkerställd effekt, och som missbrukarna själva inte vill ha.

Lösningen med stimulanspengar är lika paradoxal: regeringen ger pengar till kommunerna, men den mest effektiva vården för heroinisterna är undantagen, eftersom den är landstings- och regionsbaserad.
Konsekvensen av regeringens satsning riskerar därför att bli att de heroinmissbrukare som har oturen att bo i kommuner där motståndet mot metadon och subutex fortfarande är stort inte får tillgång till verksam behandling.

Vad regeringen borde göra är naturligtvis att införa en riktig statlig vårdgaranti.
En garanti värd namnet får inte göras beroende av kommunernas och socialtjänstens godtycke; en garanti värd namnet måste garantera att de personer som uppfyller socialstyrelsens kriterier för metadon och subutex får rätt till
behandling inom rimlig tid.