I det här huset i ett välbevakat militärområde i Pakistan, en av USA:s allierade i ”kriget mot terrorn”, hittades Usama bin Ladin.
Foto: Anjum Naveed/AP
Det sensationella dödandet av al-Qaidas galjonsfigur, Usama bin Ladin, i ett välbevakat militärområde i vackra Abbottabad-dalen är anmärkningsvärt på flera sätt.
Under den närmaste tiden kommer terrorjakten att tas på större allvar medan stödet till talibanerna blir mer diskret.
Farooq Sulehria
Utanför Pakistan är det svårt att förstå att bin Ladin hittades i ett land som är en av USA:s allierade i ”kriget mot terrorn”, även om Pakistans tidigare president, general Pervez Musharraf, gav en intressant ledtråd redan på omslaget av sin hyllade bok In The Line Of Fire från 2006:
Sedan strax efter 9/11 – när många al Qaidaledare flydde från Afghanistan över gränsen in till Pakistan – har vi lekt katt och råtta med dem. Den största av dem alla, Usama bin Ladin, är fortfarande fri men vi har fångat många, många andra. Vi har fångat 672 och överlämnat 369 till USA. Vi har tjänat miljontals dollar på belöningar.
Musharraf var högste befälhavare, landets president och chefsarkitekten för Pakistans katt- och råttastrategi under samma tid som Usama bin Ladin flydde från Tora Bora-grottorna till den palatsliknande villa vi nu ser på tv-skärmar världen över. Katt- och råttaleken är nu avslöjad, vilket är djupt förödmjukande för den pakistanska militären.
En talesperson för den mäktiga pakistanska underrättelsetjänsten ISI sa till en BBC-reporter den 3 maj att man varit ovetande om att Usama bin Ladin befunnit sig i Abbottabad. Detta var en lögn som inte ens förra ISI-chefen och trogna al Qaidasupportern Gen Hameed Gul trodde på. I en bandad intervju säger Gul att det är ”förbluffande” att bin Ladin skulle ha varit där utan myndigheternas vetskap. Gul konstaterar också att utöver militären fanns lokal polis och samtliga av Pakistans tre underrättelsetjänster, ISI, underrättelsetjänsten IB samt militärens underrättelsetjänst MI, också i Abbottabad.
För att förstå katt- och råttapolitiken behövs viss bakgrundsinformation.
ISI, Inter Services Intelligence, är landets mäktigaste underrättelsetjänst. ISI kontrollerar utrikespolitiken, inrikespolitiken och medierna medan armén utgör landets mäktigaste politiska och ekonomiska institution. Av de 64 år som har gått sedan självständigheten från Storbitannien 1947 har armén styrt landet i 33 år.
Armén kontrollerar tjugotalet företagskoncerner, från banker till cementfabriker och har intressen i hela Pakistans industri- och finansvärld. En tredjedel av landets budget läggs på försvaret.
Ända sedan kriget i Afghanistan bröt ut 1979 har ISI haft en nyckelposition. Pakistans militära strateger har alltid betraktat Afghanistan som sin bakgård som kan tillhandahålla ett så kallat ”strategiskt djup” med tanke på risken för aggression från Indien. De militära strategerna vill också kontrollera Afghanistan för att få inflytande i de centralasiatiska staterna där enorma gasreserver finns.
Mot bakgrund av dessa överväganden har talibanernas och al-Qaidas nätverk kunnat få stöd och beskydd från ISI ända sedan attackerna den 11 september 2001. ISI har hoppats att förlusterna som talibanerna orsakar amerikanerna ska få USA att lämna Afghanistan, så som de sovjetiska trupperna på 80-talet till sist gav upp.
Det har gjort att militären fram tills nyligen har varit medlöpare till al-Qaida och talibanerna, men samtidigt arbetat tillsammans med amerikanerna. Att hjälpa USA har inbringat 11 miljarder dollar i militär hjälp sedan 2002, men ändå har inte den pakistanska militären övergett säkrandet av det ”strategiska djupet”. Efter hand genomskådade Washington det pakistanska dubbelspelet. Utan att informera Pakistan på förhand började USA redan 2004 skicka fjärrstyrda plan till talibanernas tillflyktsorter i Pakistan (i regionen Waziristan) och på samma sätt genomfördes även räden mot villan i Abbottabad den 1 maj.
När Obama nämnde pakistanskt samarbete för att spåra bin Ladin handlade det om subtil diplomati. Han är väl medveten om att Nato-styrkorna i Afghanistan skulle svälta utan det logistiska stödet från Pakistan. För att säkra leveranserna kommer Washington fortsätta att jaga terrorister sida vid sida med ett motvilligt ISI. För ISI innebär dock den negativa exponeringen att en ny strategi måste formas. Under den närmaste tiden kommer terrorjakten att tas på större allvar medan stödet till talibanerna blir mer diskret.
Men ISI kommer inte att välja sida. Ända sedan 50-talet har USA utbildat och beväpnat den pakistanska armén. Om USA vänder dem ryggen innebär det inte bara att armén blir ineffektiv, det skulle också gå ut över generalernas påkostade livsstil. Men militären kan inte heller överge flirtandet med extremisterna. ”Strategiska tillgångar” – som talibanerna/al-Qaida och deras pakistanska motsvarighet kallas i pakistanska medier – handlar inte bara om ett strategiskt djup. De är också avgörande när det gäller att åderlåta Indien i Kashmir. Att upprätthålla bilden av hotet från Indien är avgörande för att rättfärdiga hela den militära fasad som Pakistan bygger på.
Således, med eller utan Usama bin Ladin, så länge USA är kvar i Afghanistan och militären styr i Pakistan så kommer konflikten i Afghanistan att fortgå med oförminskad kraft.
FAROOQ SULEHRIA
svensk-pakistansk journalist och författare till boken Letter to Osama
