På SvD Brännpunkt (den 12/9) noterade näringsminister Leif Pagrotsky att Sverige de senaste åren uppvisat god tillväxt och samtidigt stora överskott i bytesbalansen, d v s i landets utrikes affärer. Sverige kan därför, menade Pagrotsky, sägas ”leva under sina tillgångar”.
Det påverkar synen på den ekonomiska politiken, inte minst vilka möjligheter som öppnas för att driva på tillväxten.
Näringsministern har rätt i att bytesbalansöverskottet påverkar tillväxtpolitiken. Men man bör undvika att trilla i farliga fällor.
Påståendet att vi lever under våra tillgångar kan tyckas leda till trevliga slutsatser om att det nu bara är att gasa på med högre löner och inflation. Men så enkelt är det inte.
Till att börja med är överskottet delvis en följd av den amerikanska ekonomiska politiken. USA har ett underskott i storleksordningen fem procent av BNP, medan Japan och EU - och Sverige - har överskott.
Till en del får man alltså se vårt överskott som en spegelbild av USA:s underskott. När USA tvingas till en
anpassning kommer naturligen en anpassning åt andra hållet för överskottsländerna.
Det svenska överskottet uppgår dock till över sju procent av BNP. Det är mer än vad som kan betecknas som ”vår del” av det amerikanska underskottet. Men tolkningen av detta stora svenska överskott är inte helt enkel.
Man kan förvisso hävda att vi lever under våra tillgångar. Vi använder endast 93 procent av vår produktion till förbrukning inom Sverige. Men överskottet innebär också att det totala svenska sparandet är långt större än investeringarna.
Innebörden är också att Sverige har ett kapitalutflöde på sju procent av BNP. Vi är med andra ord ett land som väljer att placera en stor del av vårt sparande utomlands.
Analysen av orsakerna är avgörande för tolkningen av bytesbalansöverskottet och betydelsen för den ekonomiska politiken.
Ett skäl är att investeringarna inom landet är förhållandevis låga. De räcker nätt och jämnt till för att upprätthålla nivån på den befintliga kapitalstocken.
Men samtidigt ökar svenska
investeringar i utlandet. Det stora kapitalutflödet tyder på att den förväntade avkastningen på investeringar uppfattas som bättre utanför Sverige än i Sverige.
Det stora utflödet är också en faktor som ligger bakom den svenska kronans svaghet. Ur det perspektivet ligger det mer i påståendet att vi lever under våra tillgångar.
Om kronan stärks till en nivå som skapar balans i utrikesbetalningarna skulle det innebära en väsentlig standardhöjning i det svenska folkhushållet.
En starkare krona skulle nämligen betyda att vi behöver sätta av mindre resurser för att betala för den import vi vill ha.
Vår uppfattning är att dagens bytesbalans- och växelkurssituation inte är den långsiktigt lämpliga. Den låga växelkursen innebär förluster för folkhushållet.
Samtidigt skulle det vara önskvärt om fler arbetade; regeringen har långt kvar till målet om 80 procents sysselsättning. I detta läge skulle vi vara betjänta av att det inhemska sparandet kunde användas till att expandera och utveckla vårt inhemska
näringsliv.
För vår del skulle vi förorda en strategi som tar sikte på investeringsklimatet i Sverige snarare än en som specifikt riktar in sig på att sänka sparandet. Detta av flera skäl.
För det första är det inte självklart att sparandet i dag är för högt. Den demografiska situationen innebär att mer behöver samlas i ladorna. Vi tror också att en politik som ensidigt tar sikte på att sänka sparkvoten - t ex genom en mer expansiv budgetpolitik eller högre inflation - skulle vara kontraproduktiv.
Den skulle äventyra den makroekonomiska stabiliteten. Den skulle dessutom leda till minskat förtroende för Sverige som investeringsland, vilket skulle driva ned växelkursen ytterligare.
Därmed kan slutresultatet av en renodlad stimulanspolitik mycket väl kunna bli en oförändrad bytesbalans, med ännu svagare krona och lägre välståndsnivå än i dag.
Vi vill i stället förorda en strategi som är uppbyggd kring ambitionen att förbättra Sveriges attraktivitet som investeringsland. En förbättring av klimatet för
investeringar och företagande i Sverige blir då en central uppgift.
Med ett förbättrat investeringsklimat kan man också förvänta sig att kapitalutflödena minskar, vilket i sin tur driver upp växelkursen. Därmed skulle reallönerna och konsumtionsutrymmet öka, samtidigt som inflationstrycket hålls tillbaka.
Haken är att en sådan strategi ställer krav på den ekonomiska politiken. Politiken måste vara långsiktig och uthållig. Fler sektorer bör öppnas för konkurrens.
Den pedagogiska uppgiften för regeringen är att förklara att det också ur fördelningssynpunkt kan vara bättre att bygga företagsklimatet på ett konkurrenskraftigt skatte- och regelsystem än på en låg och långsiktigt fallande valuta.
En annan svårighet är att klara det ökade omställningstryck som skulle bli politikens resultat. En stigande växelkurs leder till utslagning av gamla verksamheter - samtidigt som nya kommer till genom ökade investeringar.
Det kräver en hög flexibilitet på arbetsmarknaden. Här finns mycket att
göra.
Bytesbalansöverskottet bör inte tas till intäkt för att sprätta ut mer offentliga utgifter eller acceptera högre inflation; det låser bara fast oss i en svag valuta. I stället bör tillfället utnyttjas till att sjösätta en långsiktigt tillväxtpolitik för investeringar och företagande.
