Tidigare var det så inom både socialdemokratin och bland kristdemokraterna att de hade ledare som tydligt själva inkarnerade det ideologiska budskapet med sin person. Det gav också utdelning. I socialdemokratins glansdagar så var det halva valmanskåren som sa ja till detta och när kristdemokratin stod i zenit så var det en bit över 10 procent. Det var då det!

Men nu är det kris både inom S och KD. Socialdemokraternas försök att både tränga in sig mot mitten och dessutom killa vänstersympatisörer och miljöpartister under hakan misslyckades. Mona Sahlin har tagit konsekvenserna av sina misslyckanden som partiordförande och har förkunnat sin avgång och partiets ökenvandring har nu börjat. Skall de hitta tillbaks till sina källor och från grunden bygga ett nytt parti som är i takt med tiden. Om det är i en vänsterideologi som den ideologiska hemvisten finns då får man trängas med Lars Ohly. Säga vad man vill om Ohly, men han är i alla fall förutsägbar och håller sig till sin ideologi. Den lilla tappra skara som fylkas kring honom kommer att fortsätta att göra det. Men det lär knappast fungera för socialdemokraterna.

Jag ser en parallell som ingen har diskuterat. Det finns ett annat politiskt parti, som är så litet att det väl inte märks när det stora elefanterna dansar på bordet och det är kristdemokraterna. KD försökte hänga med i trängseln mot mitten och tappade alla sina värdefrågor på vägen och öppnade upp för Sverigedemokraterna genom att inte bjuda motstånd i den politiska debatten. Strategin att ignorera SD var uppenbart inte framgångsrik.

Men både S och KD har försökt lämna sin ideologiska hemvist och framstå som något annat. Bägge partierna har ursprung i en folkrörelsetanke och när partiernas ledningar fjärmar sig från verkligheten och verklighetens folk, ja då går det snett.

Kd:s ökenvandring har inte börjat men man kan lugnt konstatera att ” ett sådant val till och jag är förlorad”- är en bister verklighet även för kristdemokraterna partiledare. Att ha kakan kvar och äta upp den, går inte i verkligheten och inte ens i sagans värld, för det är ju i verkligheten som Kd vill finnas. Att det blev tre ministerposter för KD får anses som ”hygglo” av Reinfeldt och tack för kaffe.

Moderaterna har framgångsrikt positionerat sig i mitten och kommer att stanna där och får också ökat förtroende i den senaste opinionsmätningen efter valet och de har lyckosamt lyckas kombinera en välfärdsstrategi med ett modernare politiskt tänkande och ekonomisk politik.

Vad som är skett är att högerflanken i den borgerliga alliansen har lämnats öppen. Jag anser att Kd skulle ha sin ideologiska hemvist, med en tydlig demokratiskt förankrad värdekonservatism, som värnar om den enskilda individen kontra det starka samhället. Men det verkar som om tåget har gått för Kd? Sverigedemokraterna har i stället framgångsrikt använt en värdekonservativ retorik men som inte har en demokratisk grund. De använder sig av en Orwellsk djurfarmsretorik: ”Alla är djur är lika värda, men vi grisar är lite mer värda!” (Animal Farm av George Orwell, All animals are equal, but we pigs are more equal)

Kristdemokraterna måste bestämma sig om de vill utgöra ett bålverk mot fascism och rasism och tydligt stå upp för sina ursprungliga värderingar, som handlar om människovärde och den enskilda människans okränkbarhet i livets alla skiften. Det kommer att behövas mycket internt arbete och en rejäl omprövning av den hittills förda politiken precis som socialdemokraterna behöver göra det för sin del också.

Styrkemässigt ser det ut som David och Goliat, men de behöver inte bekämpa varandra i denna kamp, den största kampen och de värsta striderna lär rasa inom partierna själva. Likheterna är slående men storleksförhållandena väldigt olika. Men när kommer det an på storleken?

Ad fontes! Både Kd och S måste tillbaka till källorna och finna sina rötter och finna sin förankring i den verklighet som nu råder. Ta vara på sina ideologiska grunder och forma strategier för en politik som stämmer för dagens samhälle. Intressant nog är David och Goliat som två motsatta spegelbilder av varandra. S har stått för den stora starka staten och konstruktionismen och Kd har stått för den enskilda människans förmåga och fria val. Det är här skiljelinjerna går. Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna går hand i hand med sina i grunden odemokratiska värderingar. Både Kd och S har det gemensamt att de behöver ta avstamp i sina ideologier och utveckla nya strategier för att skapa förutsättningar för sin framtida lyckosamma existens i det svenska politiska landskapet. Det är min spaning mot framtiden!

CHRISTINA DOCTARE

Läkare, författare

Reserv i Eu-parlamentet för Kd.