Övervakning har en gräns

I förlängningen handlar dessa frågor inte bara om hur livvaktsskyddet för ledande politiker bör utformas utan också om vilka tvångsmedel samhället ska förfoga över för att kunna möta och om möjligt förebygga ett helt spektrum av säkerhetshot.
Dessa hot innefattar allt från välkända vålds- och egendomsbrott till nya typer av gränsöverskridande brottslighet, politiska attentat och krigsliknande angrepp från internationell terrorism efter modell från 11 september.

I Sverige har den centrala roll som den tekniska bevisningen kommit att spela i utredningen av mordet på Anna Lindh lett till en debatt om utökad eller till och med fullständig DNA-registrering av medborgarna.
Motsvarande debatt förs också i Danmark utifrån de möjligheter som ett sådant register skulle ge att snabbt klara upp t ex våldtäkter.
Förslagen om utökad DNA-registrering är en del av ett större frågekomplex som handlar om en rad övervakningsåtgärder som gamla och nya samhällshot anses motivera.

I mars i år lade förre överbefälhavaren Owe Wiktorin fram en enmansutredning om Försvarets radioanstalt (FRA), den organisation som sedan krigsåren ansvarat för inhämtning av underrättelser genom signalspaning.
Den säkerhetspolitiska och tekniska utvecklingen efter det kalla krigets slut har i grunden förändrat förutsättningarna för verksamheten. Wiktorin för i utredningen fram en rad reformförslag, bland annat att spaningsverksamheten mer ska inriktas mot nya hot och underrättelsebehov bl a inom områden som spridning av teknik för massförstörelsevapen, kriminalitet, ekonomi och regionala konflikter.
För att möjliggöra denna anpassning, och åtföljande tekniska investeringar, kan signalspaningsverksamheten i ökande utsträckning komma att avgiftsfinansieras.

Den viktigaste förändring som aktualiseras i utredningen, och som förvånande nog inte finns med i den inledande sammanfattningen, rör emellertid den rättsliga grunden för verksamheten.
Sedan krigsårens Allmänna säkerhetstjänst avvecklades 1946 har den svenska signalspaningen i princip varit inriktad på att följa trafik i etern, något som inte var ett större problem under det kalla kriget eftersom det inte gick att komma åt annat än radiotrafik och andra teletekniska signaler (s k telemetri) från andra sidan järnridån.
Den trådburna trafiken, fram till 1990-talet huvudsakligen telefoni, kunde i specifika fall avlyssnas av säkerhetspolisen och den öppna polisen i enlighet med särskilda regelverk och förutsatte domstolsbeslut i varje enskilt fall.

Vad FRA-utredningen nu aktualiserar är en radikal utvidgning av den rättsliga grunden för signalspaningen.
Eftersom alltmer av informationsöverföring äger rum på det globala nätet, och mycket av denna trafik under delar av överföringen äger rum på kabel, föreslås att insamlingen ska bli ”teknikneutral”, alltså kunna riktas mot både radio- och kabelöverförd trafik.
Bakom detta ligger också förskjutningen i hotbilder och underrättelsebehov. Huvuddelen av de potentiella underrättelserna om de nya hoten finns t ex i e-posttrafik och nätverk, inte i traditionell radiosignalering.
Men det huvudsakliga skäl som åberopas för en utvidgning av insamlingsmöjligheterna är behovet av försvar mot s k it-attacker. En förutsättning för detta är, som utredningen skriver, att FRA ”ges legala och tekniska förutsättningar för att fullt ut kunna bevaka information i det globala kommunikationsnätet”.

En sådan övervakningsförmåga skulle, tillsammans med den stora betydelse it-överförd information kommit att få för enskilda, organisationer och företag, radikalt förändra medborgarnas genomskinlighet i förhållande till nationella (och flernationella) underrättelse- och säkerhetssystem.
Förändringen handlar både om ett kvantsprång i fråga om informationsvolym och möjlighet för total kartläggning av individer, relationer och verksamheter.
Utredningen motiverar märkligt nog denna underrättelsemässiga genombrytning med omsorgen om medborgaren och dennes integritet; för att stävja otillbörliga intrång i t ex bankers kontouppgifter och sjukjournaler måste myndigheterna kunna övervaka all denna elektroniska kommunikation.
Resonemanget har vissa likheter med logiken bakom ett fullständigt DNA-register och heltäckande kameraövervakning; bara under full kontroll kan vår trygghet garanteras fullt ut.

Särskilt betänkligt är de närmast gränslösa möjligheter till exploatering och utnyttjande av s k sidoinformation som här öppnar sig.
Att detta inte är ett hypotetiskt problem visades av Säkerhetstjänstkommissionens granskning av övervakningen av svenska medborgare under efterkrigstiden. Här framgick bl a att Säpo slentrianmässigt använt telefonavlyssning för att under åratal insamla politiska underrättelser utan preciserad brottsmisstanke och att domstolar lika slentrianmässigt fortsatt att ge tillstånd trots att inget brott kunde styrkas.

Någonstans måste förr eller senare den principiella frågan ställas om hur långt olika övervakningsåtgärder ska drivas, vilka deras sammantagna effekter blir och vilket bruk respektive missbruk som teknik, lagar och procedurer kan komma att bana väg för.
Det är lätt att finna argument för övervakning och registrering, både i specifika avseenden och mer övergripande. Dessa argument är inte heller nödvändigtvis i sig överdrivna eller missriktade.
Naturligtvis är det ett betydande samhällsintresse att it-angrepp kan uppdagas och bekämpas, liksom att våldsbrottslingar kan spåras och identifieras med så stor säkerhet som möjligt.

Så har det sett ut gång på gång och det är just här den centrala medborgarrättsliga frågan ligger, i avvägningen mellan de i och för sig motiverade och effektiva övervakningsåtgärderna och deras faktiska konsekvenser, i vars förlängning det samhälle som ingen vill leva i avtecknar sig.

Wilhelm Agrell
docent och lärare i underrättelseanalys
Lunds universitet