Knappast inom något annat område är skillnaden mellan upplevd och verklig risk större än när det gäller joniserande strålning. Vid mina föreläsningar i riskvärdering av cancerframkallande ämnen brukade jag fråga mina studenter: Hur många fall av cancer som de trodde hade orsakats av atombomberna över Hiroshima och Nagasaki – 500, 10000 eller 50000? De flesta menade, att det nog måste har rört sig om 50000 fall eller fler.

Rädslan för strålning är mycket farligare än själva strålningen.

Robert Nilsson

Verkligheten ger en helt annan bild. 1965 hade man bland 100000 överlevande funnit cirka 500 fall som kunde härledas till strålningen. Vid den senaste uppföljningen år 2000 hade antalet nått cirka 1000. Detta skall jämföras med att under en 55-årsperiod, normalt förväntas att minst 30000 i denna grupp fått cancer av helt andra orsaker. Bara genom att denna grupp överlevande hade följts upp minutiöst, kunde man överhuvudtaget påvisa någon ökning av antalet cancerfall.

I allmänhetens medvetande har konsekvenserna av härdsmältan i kärnkraftverket i Tjernobyl helt felaktigt likställts med något av en cancerkatastrof. Genom de omfattande undersökningar som genomförts efter haveriet har den Internationella Kommissionen för Kärnenergi, IAEA och FN:s Vetenskapliga Kommitté för Effekter av Atomstrålning (UNSCEAR) fått en god överblick av efterverkningarnas omfattning. Bland arbetarna i reaktorn ledde explosionen till två dödsfall. 28 brandmän och nödhjälpspersonal avled i akuta strålskador under de första tre månaderna. Bland de mestadels ryska arbetare (”liquidators”) som svarade för inneslutningen av den ruinerade reaktorn, och som utsatts för höga stråldoser finns en antydan till en ökad risk för leukemi. Till skillnad från rådande förhållandena i Japan var skyddsåtgärderna överlag mycket bristfälliga.

Vad avser befolkningen i övrigt har diverse felaktiga slutsatser från undersökningar baserade på bristfällig metodik fått omfattande spridning. Avsaknad av tillräckligt kompetent medicinsk personal i Ukraina och Vitryssland vid tidpunkten för olyckan, samt de svåra ekonomiska och sociala förhållandena har utgjort en grogrund för allehanda tvivelaktiga uppgifter.

Vid de korrekt genomförda epidemiologiska analyser som senare genomförts med stöd av internationell expertis, har man inte kunnat påvisa någon ökning av förekomsten av cancer bland befolkningen, vare sig i närområdet, eller inom intilliggande regioner. Ej heller har någon ökning av medfödda missbildningar konstaterats.

I UNSCEAR:s nyligen publicerade rapport påpekas att ”….det förekom omfattande psykologiska reaktioner orsakade av olyckan, vilka berodde på rädsla för strålningen, men inte orsakade av de verkliga [strål] doserna”. Emellertid har en klar förhöjning av cancer i sköldkörteln orsakad av upptag av radioaktivt jod bland barn påvisats, speciellt inom de områden där befolkningen lidit av kronisk jodbrist. Med några få undantag har dessa barn med framgång kunnat opereras utan bestående men. Enligt strålskyddsexpertis, ger intag av jodtabletter ett fullgott skydd. Det bör påpekas, att den radioaktiva jodisotopen ifråga har mycket kort livslängd (6 procent kvar efter en månad), och utgör inget bekymmer på längre sikt.

I strålskyddssammanhang använder man som underlag för riskberäkningar oftast den så kallade ”kollektiva dosen” – det vill säga den totalt sammanlagda dosen för en hel population. Man utgår därvid från att risken är proportionell mot dosen ner till exponeringen noll (linjär modell). För de 5 miljoner invånare i Vitryssland, Ukraina och Ryssland som utsatts för ett avsevärt förhöjt radioaktivt nedfall från Tjernobyl (mer än 10 gånger den normala bakgrunden i Sverige), skulle enligt den ”linjära modellen” den kollektiva dosen under tiden 1986–2005 leda till cirka 3000 cancerfall, vilket dock bör jämföras med uppskattningsvis 130000 inträffade cancerfall som orsakats av tobaksrökning under samma tidsperiod.

I Sverige oroades många i onödan av en förhöjd radioaktivitet till följd av nedfall av radioaktivt cesium från Tjernobyl. Under 60- och 70-talen bidrog provsprängningarna av kärnvapen till ett radioaktivt nedfall över Sverige som var närmare dubbelt så högt. I bägge fallen var dock doserna så låga, att det är meningslöst att tala om förhöjda cancerrisker.

Inom ett kustområde runt Karunagappally, Kerala, i södra Indien, är sedan årtusenden en befolkning, som nu uppgår till cirka en miljon, exponerad för stråldoser som ligger upp till 70 gånger över genomsnittsvärdet i Sverige. Strålningen härrör från så kallad monazitsand som innehåller höga halter radioaktivt torium. Det rör sig om såväl gammastrålning som exponering för alfapartiklar (bland annat från radon). I jämförelse med gammastrålning har alfastrålningen en cirka 20 gånger kraftigare lokal inverkan, och för befolkningen i Kerala överskrids inom flera områden med råge till och med gällande yrkeshygieniska gränsvärden avseende effektiv dos. Sedan tio år har en grupp på 70000 innevånare följts upp, och enligt en rapport publicerad 2009 i tidskriften ”Health Physics”, kunde man inte finna någon förhöjning av cancer i jämförelse med vad om var förväntat.

På ett föredömligt sätt varnar ledarskribenten i torsdagens DN för hysteriska reaktioner på händelserna vid kärnkraftverken i Japan.

Enligt uppgift från den nu avlidne professorn i strålningsbiologi och akademiledamoten, Lars Ehrenberg, genomförde två svenska kvinnor abort på grund av sin skräck att föda ett missbildat barn till följd av utsläppen från Tjernobyl. Som väntat, var båda fostren helt normala. Denna tragiska händelse visar att rädslan för strålning är mycket farligare än själva strålningen.

ROBERT NILSSON

docent i strålningsbiologi, professor i toxikologi