Abortfrågan har varit på agendan de senaste månaderna, som en följd av den abortproposition som förbereds inom socialdepartementet.

De abortliberala argumenten har dominerat det offentliga samtalet under de senaste 30 åren. Abortliberalerna har dominerat så till den grad att nu blir till och med kristdemokrater i regeringsställning irriterade när kristna företrädare protesterar mot en utvidgad aborträtt för utländska kvinnor.

Omkring 1,1 miljoner aborter har utförts i Sverige sedan den fria aborten infördes 1975 och än idag ligger den årliga abortsiffran på drygt 30000. Det är inte en ytlig etisk och moralisk fråga. Och varför ska vi tillåta att siffran stiger?

Abortliberalernas retorik; fostret är en del av kvinnans kropp, det är en mänsklig rättighet för kvinnan att få göra abort. Men är det helt självklart att aborträtten ska definieras som enbart en kvinnofråga?

Kvinnorörelsen var under hundra år abortmotståndare. Man menade att aborten var ett uttryck för kvinnoförtryck. Ett argument var att männen utnyttjade kvinnorna sexuellt, och när det då blev ett oönskat barn tvingade mannen fram aborten.

Istället för att stötta kvinnor i svåra situationer blev aborten en genväg, och kvinnan tvingades ofta till en illegal abort, ­påtvingad av män, släktingar, fattigdom och social utsatthet.

Sverige hade ända fram till sextiotalet en mycket restriktiv abortlagstiftning. De svenska kvinnoorganisationerna slöt upp bakom den. När debatten om fri abort började i mitten av sextiotalet, var det inte kvinnoorganisationerna som var på barrikaderna och kämpade för en förändring.

Det var i huvudsak sexliberala män som var de högljudda opinionsbildarna och kämpade för fri abort. Den fria sexualiteten förutsatte fri abort.

Vid mitten av sextiotalet ­menade till exempel det socialdemokratiska kvinnoförbundet att den restriktiva abortlagstiftningen var ett stöd för kvinnan i en svår situation. Med fri abort skulle hon bli ännu mer utsatt för omgivningens påtryckningar.

De klassiska kvinnoorganisationerna tyckte att aborträtten var uttryck för det manliga förtrycket.

Kvinnan kunde exploateras sexuellt och mannen kunde tvinga fram en abort. Manlig brist på ansvarstagande och lössläppthet förstärktes via aborträtten.

Först mot slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet började kvinnoorganisationerna att ­betrakta fri abort som en intressefråga för kvinnor.

Hur många kvinnor vill göra abort med en stödjande och engagerad man vid sin sida, som fullt ut tar ansvar för sitt faderskap? Retoriken från dagens kvinnoorganisationer om att fostret är en del av kvinnans kropp anknyter till att aborten är ett oskyldigt ingrepp, ungefär som att rutinmässigt operera bort blindtarmen.

Jag tror att fler män än kvinnor uppfattar en abort som en blindtarmsoperation. Kvinnan vet att det handlar om ett mänskligt liv som utplånas, och för henne blir ingreppet betydligt allvarligare än för en man.

I Sverige har vi en utbredd respekt för livet. Vi värnar om våra fridlysta blåsippor, vanskötsel av djur är straffbart, att fälla träd hur som helst är straffbart och bonden måste behandla sina grisar väl, annars slår djurskyddsmyndigheten till.

Men det ofödda barnet då?

Fram till den artonde graviditetsveckan gäller inget rättsskydd alls. Barnets öde avgörs av om man är planerad och önskad eller inte, trots att hjärtat börjar slå redan vid den sjunde graviditetsveckan och allt som ska finnas på den färdiga människan är bildat vid den åttonde veckan.

Jag undrar varför männen förvisas till utvisningsbåset. Är man pappa under graviditeten endast om barnet är önskat och planerat? Eller blir man pappa först när barnet är fött?

Är det så att vår nuvarande abortsyn förstärker manlig ansvarslöshet och frånvaro i förhållande till barnen? Abortliberalernas inställning att graviditeten och aborten är kvinnans ensak är en märklig ståndpunkt i ett samhälle där vi diskuterar att kvotera föräldraledigheten.

Sverige införde fri abort 1975 och det medförde att normbildningen kring aborter privatiserades. Man erkände att abort var ett etiskt dilemma, och fostrets rättsskydd skulle vägas mot kvinnans svåra situation. Det var inte samhället som skulle avgöra det moraliska beslutet, utan den enskilda kvinnan.

Dagens abortliberaler har dock gått mycket längre och man driver en ensidig retorik om att abort alltid är bra och alltid rätt. Vad gör kristdemokraternas Göran Hägglund konkret för att abortantalet ska minska?