Förra veckan greps, äntligen som det verkar, ”Hagamannen” i Umeå. Expressens chefredaktör Otto Sjöberg hänvisade till ”allmänintresset” när tidningen offentliggjorde Hagamannens namn och bild. Även hans familj hängdes ut.
Men det gav inte upphov till någon beundran, tvärtom.

Publiceringen har skapat en upprörd kritik – igen. Det är ju inte första gången som en enskild individ får sin integritet kränkt på Expressens löpsedlar, Mikael Persbrandt i färskt minne.

Det är ett missbruk av Otto Sjöberg, och även andra företrädare för pressen, att alltid hänvisa till det heliga ”allmänintresset”. Enligt min mening handlar ”allmänintresset” om sådant som ligger i allmänhetens intresse. Inte alltid om sådant som allmänheten intresserar sig för.

Allt vi intresserar oss för är inte bra för oss, då ligger det inte i vårt intresse. Och en hel del som vi är nyfikna på angår oss helt enkelt inte.

Det är den här dubbeltydigheten som kvälls- och skvallerpress utnyttjar. De blandar i sin retorik ihop allmänhetens nyfikenhet med dess behov och jag tror att de gör det medvetet.
Är det viktigt för allmänheten att få se en bild på den ännu inte dömda ”Hagamannen”? Att få veta vad han heter, få se huset han bodde i och den bil familjen har? Angår det oss?

Sjöberg menar att Expressen vill lyfta fram hur ”vanlig” Hagamannen är. Varför denna bristande tillit till skriftspråket? Det skulle säkert ha varit möjligt att skildra utan att publicera namn och bild.
Jag tror att kvälls- och skvallerpressen dessutom systematiskt blandar in en tredje betydelse i ordet allmänintresset: det som allmänheten är intresserad av att betala för.
Enligt Resumé ökade Expressen sin sålda upplaga med 30 000 exemplar på grund av bildpubliceringen.

Men om vi inte gör någon skillnad mellan det som ligger i allmänhetens intresse och det som allmänheten är villig att betala för, då ligger det snubblande nära till hands att säga att det som säljer ligger i allmänhetens intresse.
Det ligger i allmänhetens intresse att undvika fetma, ändå har vi en stor efterfrågan på godis och fet mat. Allmänheten är intresserad av sex utan att för den skull vara villig att betala för sex. Visst, några gör det, men allmänheten gör det inte.
Det finns en marknad för droger, men den motarbetas med hänvisning till allmänintresset. Dessutom är allmänheten intresserad av massor av saker som är helt gratis. Våren till exempel.

Nej, allmänintresset är något annat, större och i längden viktigare än betalningsviljan. Vi måste slå vakt om den skillnaden i betydelse. Låt oss hoppas att Pressombudsmannen tydliggör detta, nu när Hagamannen anmält ärendet dit.

Expressen står i dag helt ensam i sitt försvar av publiceringen. Vad säger ägarna som är ansvariga för styrning och kontroll, även av företags-kulturen?
På Bonniers hemsida står: ”Vi är medvetna om och välkomnar konsumenternas ökande krav på företagen när det gäller etik och ansvar.”

Det placerar Expressen i en intressant situation. Genom att titta på löpsedlarna vet vi redan att ”konsumenterna”, det vill säga kvällspressens kunder, tycks vilja ha närgånget kändisskvaller , vill veta (minst ett par, tre gånger om året) hur svenska kvinnor och män vill ha sex, och (ännu oftare) att vanliga åkommor kan vara livshotande, och så vidare.

Nu har kunderna också visat att de vill betala för integritetsbrott. Hur tänker kvällspressen reagera på det? Finns det en etik utöver den som uttrycks av kunderna? Står tidningarna för ett allmänintresse som är större än avkastningskravet?

Det ligger i allmänhetens intresse att få ett svar.

Tomas Brytting
docent i företagsekonomi och etikforskare som f n arbetar med uppbyggnaden av ett etikinstitutet vid Ersta Sköndal Högskola.