Missionsföreståndare Krister Andersson, Svenska Missionsförbundet, har gett sig in i debatten om Bibel och trosbekännelse. Som teolog inom denna kyrka har jag starka invändningar mot vad Andersson skriver på Brännpunkt den 23 februari.
Det är utmärkt, att vi genom K G Hammar fått ett öppet och offentligt samtal om det bibliska språket och den kristna tron.

I Missionsförbundet har vi en tradition av att yttra oss i trosfrågor med ödmjukhet och respekt inför medmänniskor och medkristna.
Men Andersson uppträder som en trospolis och säger att det kyrkliga etablissemanget stöder förnekelsen av tron och tilltalar insinuant sina kolleger i Svenska kyrkan: "Biskopar, bli tydliga! … Bekänner ni er som kyrka fortfarande till trosbekännelsens ordagranna formuleringar?"

Detta är ju att förändra en lovande dialog till en kyrkopolitisk träta.
Hur blir nu förutsättningarna för t ex det förtroendefulla ekumeniska samtalet mellan Svenska kyrkan och Svenska Missionsförbundet?
Vad menar egentligen Andersson med uttrycket "trosbekännelsernas ordagranna formuleringar"? Tror han och Arborelius/Hedin att Bibeln och trosbekännelserna ska förstås rationalistiskt och bokstavligt?
Det är uppenbart att många bibliska utsagor blir förståeliga endast om de uppfattas som uttryckta i ett symboliskt, mytiskt, poetiskt språk.
Annars hamnar man ju som Aftonbladet (24 februari) i ett läge, där frågan om Jesus gick på vattnet ska besvaras av en teoretisk fysiker och frågan om jungfrufödseln av en professor vid en fertilitetsklinik!
Märker ni inte kära kyrkoledare, att man lätt hamnar i en obiblisk rationalism med er bristfälliga hermeneutik (=läran om tolkning)?

Ta exemplet jungfrufödseln, som varken i Bibeln eller trosbekännelsen är tänkt som en befruktningsakt. Den är inte biologiskt uppfattad. Den är ett tecken på en ny skapelse, på att Gud blir människa. Det tecknet får man inte slarvigt slänga bort.
K G Hammar förklarar: "Jag har aldrig sagt att jag inte tror på jungfrufödseln, men är det säkert att den är födelse i biologisk mening?"

Till skillnad från Andersson uppfattar jag Hammars resonemang som nära besläktat med pietismen. Man blir inte kristen genom att tro på under, t ex att Jesus gick på vattnet, inte ens genom att tro på ett antal dogmer utan genom att tro på Jesus som sin Herre och ta emot honom i sitt hjärta.
Så kan vi uttrycka oss i både Svenska Missionsförbundet, Svenska kyrkan och andra samfund.

Lars Lindberg
pastor, teol dr