Parhästarna Madeleine Leijonhufvud (Brännpunkt 6/10) och Elisabeth Tarras-Wahlberg (Brännpunkt 8/10) går nu till förnyad attack mot dem som kritiskt granskar och publicerar satir över den yttersta eliten.
Jag skulle vilja säga att kungen har större makt än statsministern.
Thomas Sjöberg
Leijonhufvud påstår att Elisbeth Ohlson-Wallins bildmontage inte föreställer några makthavare. Man skulle kunna tro att hon är illa påläst, men det är hon självklart inte. Hennes inlägg är emotionellt styrt av lojalitet gentemot kungahuset. Det är därför hon naivt kan påstå att kungen och hans innersta krets skulle sakna makt.
Jag kan försäkra henne att jag, mina medarbetare och mitt förlag har fått känna på den yttersta ekonomiska och sociala makten och vilka uttryck den kan ta sig i form av smutskastningskampanjer, hot och försök att tysta våra källor och köpa deras dementier.
Hon påstår vidare att de som granskar kungahuset på det sätt som skett de senaste två, tre åren är delaktiga i en mobb som riktar sig mot personer som ”saknar möjlighet att försvara sig”. Var har Leijonhufvud fått det ifrån? På vilket sätt skulle kungahuset och dess närmsta krets sakna sådana möjligheter? Hon jämför med statsministern, som hon anser har makt eftersom han kan ställas till svars för sin förda politik. Jag skulle vilja säga att kungen har större makt än statsministern genom att dels inte vara avsättbar, dels sitt informella nätverk inom inte minst överklass och näringsliv och sina obegränsade möjligheter att dela ut privilegier i form av prestigefyllda medaljer, åtråvärda medlemskap i det kungliga jaktsällskapet och överhuvudtaget genom att släppa in valda personer i den strålglans som alltid omger ett kungahus. Den makten bör Lejonhufvud inte underskatta. Det klingar ihåligt med detta ständiga förringande av kungaparets möjligheter till maktspråk.
Att Leijonhufvud betraktar granskande journalistik och satir som vuxenmobbning och inslag i en ”hetskampanj” må vara hänt. Även om utfallet är aningen patetiskt och följer ett vid det här laget slitet mönster, så har hon all rätt att tycka så eftersom vi förmodligen lever i det friaste landet i världen. Men när hon mellan raderna efterlyser att de rättsvårdande myndigheterna ska ingripa mot oss (”Jag skäms att vara vuxen svensk under denna hetskampanj som har fått fortgå utan hinder vare sig från rättsligt håll eller från mediernas självsaneringssystem”, skriver hon) blir det genast mer problematiskt.
En fråga inställer sig genast – vilket lagrum vill hon ska skapas för att hindra journalister och konstnärer från att utöva sitt yrke?
Tarras-Wahlberg skriver å sin sida om att våra bevekelsegrunder i första hand skulle vara kommersiella. Då vet hon mycket lite om hur bokbranschen, konstlivet och journalistiken fungerar. Det är få förunnat att kunna kalkylera med vinst när man sätter igång arbetet med ett bokprojekt eller ett konstverk. Överhuvudtaget förminskar hon de fria yrkesgrupper som har till uppgift att granska och ifrågasätta den politiska, sociala och ekonomiska makten och anklagar oss för att ”gömma” oss bakom den grundlagsstadgade friheten att uttrycka sig i tal, skrift och bild. Precis som Leijonhufvud tycks Tarras-Wahlberg helst se att denna frihet inskränks och att det vi gör ska kunna lagföras.
Det är otäcka tongångar från två representanter för kungahusets nätverk av makthavare (Leijonhufvud är bland mycket annat professor emerita i straffrätt vid Stockholms universitet och Tarras-Wahlberg är fd informationschef vid Kungl. Hovstaterna och hovmarskalk). Men dessvärre väldigt typiska.
THOMAS SJÖBERG
journalist och författare till boken Carl XVI Gustaf – Den motvillige monarken (Lind & Co.)
