Östersjösamarbetet tynar bort

I oktober kommer sannolikt det Europeiska rådet att anta en ny Östersjöstrategi – baserad på ett förslag av EU-kommissionen. Det blir inga nya pengar, men befintliga resurser ska användas mer effektivt. Strategin kan beskrivas som en handlingsplan som hjälper myndigheter att koordinera gemensamma insatser och underlätta politikernas uppföljning. Alla välkomnar att våra skattemedel används mer effektivt och de prioriterade områdena – miljö, säkerhet, attraktivitet och ekonomisk utveckling – kan vi alla vara överens om.

Så långt är allt gott och väl med Östersjöstrategin - men något saknas. Det vardagliga samarbetet mellan människor, kulturutbyte och alla dessa möten där vi lär känna varandra och bygger vänskapsband. Här finns det nordiska samarbetet som ett lysande exempel.

Det bygger på ett finmaskigt nät av relationer mellan individer, föreningsliv, företag, myndigheter och politiker. I dag tar de flesta det för självklart men den nordiska samverkan har målmedvetet byggts upp under de senaste 100 åren.

Samarbetet med de baltiska länderna började bra. Under deras frihetskamp växte ett stort folkligt engagemang fram hos grannarna på andra sidan Östersjön. Som ett resultat av detta togs rader av politiska initiativ som resulterade i bland annat omfattande biståndsinsatser inom de flesta områden, också inom kulturutbytet. Vad hände sedan? När de baltiska länderna blev medlemmar i EU så avvecklades nästan allt, och 2010 försvinner det sista.

Nu ska man ha ett ”normalt” samarbete mellan länderna. Vad som är normalt sades aldrig. Det normala borde vara utveckling av relationer som liknar det nordiska samarbetet. Men i ett internationellt perspektiv är det samarbetet ingalunda normalt utan snarare unikt.

Ändå är det naturligt att vi drar nytta av de erfarenheter vi har från utvecklingen av det nordiska samarbetet. En viktig erfarenhet är att samarbete inte uppstår av sig självt. Det gäller i än högre grad när de ekonomiska förutsättningarna är så pass olika som mellan den östra och västra sidan av Östersjön.

Efter frigörelsen stimulerades ett brett kultursamarbete som bidrog till att föra folken närmare varandra. Det har funnits svenska kulturråd i Tallinn, Riga och Vilnius. I dag har vi ingen sådan representation. Nu har bankernas problem ytterligare minskat kontakterna: Svenska företag tycks ibland uppleva Baltikum som minerad mark.

Man ska komma ihåg att den nuvarande ekonomiska nedgången föregicks av en boom som visade på baltstaternas möjligheter. Till det kommer att de baltiska länderna har en ledargeneration – både inom politik och näringsliv – med en unik erfarenhet; De har varit med om planekonomi och förtryck under den sovjetiska tiden, kaoset direkt efter frigörelsen, den ekonomiska bubblan och nu finanskrisen. Det är människor vars kunskap och erfarenhet vi i Sverige skulle kunna ha stort utbyte av.

Varför ska målet vara att skapa ett samarbete liknande det nordiska i hela Östersjöregionen? Anledningen är lika enkel som naturlig. De baltiska länderna tillhör våra närmaste grannar och har dessutom i långa stycken en historia som är gemensam med vår. Säkerhet, miljö och ekonomi hanteras bäst i nära samarbete.

Ett land som saknas i den nya Östersjöstrategin är Ryssland, som visserligen inte är med i EU, men som borde få delta i Östersjösamarbetet på lika villkor som andra Östersjöstater. Visserligen uppges ryssarna ha hållits informerade under arbetets gång och de är välkomna att vara med i genomförandet men Rysslands medverkan i utvecklingen av samarbetet runt Östersjön är viktigare än så.

Just runt Östersjön finns en naturlig och självklar möjlighet att inkludera Ryssland i samarbetet inom det civila samhället och mellan Europas demokratier. Den får vi inte missa.

Situationen när det gäller Sveriges samarbete med Ryssland liknar i allt väsentligt det som beskrivits gällande de baltiska länderna. Det finns i dag ett starkt intresse från ideella organisationer, lokala politiker och studenter att knyta nära kontakter med Norden. Tyvärr saknas ofta de nödvändiga resurserna eller intresset från centralt håll.

Vi vill precis som i Östersjöstrategin skapa en hållbar utveckling i regionen, men den måste ha en solid grund. Den bör bygga på ett finmaskigt samarbete mellan individer, föreningsliv, företag, myndigheter och politiker. Låt Östersjösamarbetet bli ett första exempel på ett samarbete inom EU, liksom mellan EU och Ryssland som tar hjälp av erfarenheterna från det nordiska samarbetet.

OLLE WÄSTBERG

generaldirektör Svenska Institutet

KRISTINA PERSSON

ordförande Föreningen Norden