Under rubriken ”Hammars moraliska nollvision” skriver fyra präster i Svenska kyrkan (SvD Brännpunkt den 30 januari) och vädjar till ”ärkebiskopen att ompröva sitt ställningstagande” samtidigt som man med gillande hänvisar till en tidigare ärkebiskops försvar för ”kyrkans rätt till egen uppfattning i de här frågorna”.

Frågorna som avses gäller äktenskap, vigselordningar, partnerskap, homosexualitet m m. Till detta vill jag betona att för mig är det självklart att kyrkan har både rätt och skyldighet att ha en egen uppfattning.
Men lika självklart är att det för min egen del inte handlar om några färdiga ställningstaganden. Detta är inte så intressant heller.

Kyrkan måste vara beredd att ompröva det mesta – även s k könsneutrala äktenskap. För inte så länge sedan var kvinnliga präster en omöjlighet, nu verkar de över hela landet i kyrkor och kapell.

Det är Svenska kyrkans framtida ställningstagande det gäller. Det är det som är viktigt. Vad jag framför allt vill med mina inlägg är att påverka den teologiska reflexionen i dessa frågor.
Att hänvisa till vad kyrkan alltid tänkt innebär också ett teologiskt ställningstagande. Jag betvivlar att det är tillräckligt. Vad vår kyrka skulle behöva är ett öppet prövande samtal utan raljanta övertoner. Jag vill gärna medverka i ett sådant.

När artikelförfattarna antyder att jag bär på en ”moralteologisk nollvision” och att denna skulle innebära att ingen ska behöva känna sig åsidosatt, så kan jag väl bejaka att det är min vision med tillägget: ingen ska behöva känna sig utestängd därför att kyrkan inte orkar omprövning där sådan är nödvändig eller talar otydligt om ”synd”.

Moral är för mig osjälvisk kärlek i olika livssituationer, och för mig är Jesus det främsta exemplet på vad detta kan innebära. Om vi i dag ser osjälvisk kärlek i en relation mellan människor av samma kön, har vi då rätt att fortsätta kalla det för synd?
Det är den allvarliga fråga som ingen kyrka kommer undan med hänvisning till traditionen. Den förlorar inte heller sin udd genom att slarvigt sorteras in under frågan om kyrkan ska sanktionera ”alla former av kärlek” för att inte förneka Kristus.
Kritiken av min bibelsyn är kanske inte så märklig, men argumenten är märkliga. Det sägs vara ”förmätet” av mig att tro att jag har ”mandat” att läsa Bibeln och förstå Gud på ett nytt sätt. Jag trodde att det var allas vårt ”mandat” i en reformatorisk kyrka.

De båda kvinnorna bland undertecknarna, som är präster, hade ju inte kunnat vara detta om vi inte haft det ”uppdraget”, nämligen att brottas med bibeltexterna och vara beredda på att vi kan få höra nya tilltal.
Det händer nämligen något med bibeltexterna under resans gång! Exemplet äktenskap är belysande.

När Bibeln i tidig tid talar om äktenskap och äktenskapsbrott handlar det förra främst om kvinnan som mannens egendom och det senare om en kränkning av mannens exklusiva rätt till kvinnan och deras gemensamma barn.
Det som hänt ”under resans gång” är givetvis att ömsesidighet och kärlek fått allt större utrymme i förståelsen av vad som konstituerar äktenskapet. Detta är väl en självklarhet, men då betyder det ju samtidigt att vi inte utan vidare kan hänvisa till bibelord som hör hemma i ett helt annat sammanhang.
Frågan om hur vi ska förstå osjälvisk kärlek mellan människor av samma kön löser vi inte genom att hänvisa till enskilda bibelord utan till vår gudstros djupdimensioner.

Gud är en dynamisk och överraskande Gud, nyskapelsens Ande med Kristusmönstret som igenkänningstecknet. Kyrkan är tolkningssammanhang och tolkningsgemenskap. Det är därför vi som kyrka skakas om just nu.
När artikelförfattarna betonar ”det heterosexuella äktenskapet som en självklar del i den kristna teologin” slår de nog in öppna dörrar. Vi måste hålla isär samhällets debatt om samma juridiska skydd för olika samlevnadsformer och kyrkans teologiska tolkning.
Vi kan ju ställa upp på samhällets strävan i det förra fallet utan att säga att det är samma sak i det senare.

Vi kan teologiskt se att det handlar om olika ting samtidigt som vi ser att den kristuslika, osjälviska kärlek vi ser i båda slagen av relationer har samma värde.
Och vi behöver inte självklart irriteras, om samhället skulle välja att benämna båda slagen av relationer med samma namn. Självklart skulle det teologiskt bli mer komplicerat om samhället väljer att juridiskt kalla båda relationerna för äktenskap.

Huvudargumentet för artikelförfattarna är ekumeniken. Och det är ett starkt argument. I de sammanhang där jag finns med tas det på största allvar. Men det kan inte betyda att andra kyrkor har vetorätt, när Svenska kyrkan ska fatta sina beslut.
Framför allt får det inte betyda att en marginaliserad grupp offras ”för enhetens skull”. Det skulle knappast vara Kristuslikt. Om en annan kyrka eller en kritisk tradition inom vår egen kyrka menar att frågan inte är aktuell, giltig eller relevant, så har den kyrkan eller traditionen knappast något att bidra med i den svåra brottningen med vad Gud kan vilja med oss i kyrkan i dag.

Den kyrka som erkänner att frågan är svår för oss alla, att vi behöver vara varsamma mot varandra i en tid med stora utmaningar och att vi nog måste tillåta stor mångfald i förståelsen utan att genast se detta som brott mot den skänkta enhet vi alla tror på, den kyrkan har mycket att bidra med i vår gemensamma strävan.

Slutkritiken i artikeln går ut på att jag behandlar Gud som idol. För icke-teologer är väl detta obegripligt. Motsatsen är att se Gud som ikon, som den bild och blick som betraktar oss. Det viktiga är inte vad vi ser utan vem som ser oss.
Låt mig till detta säga: det finns givetvis för oss alla en risk att Gud förvandlas till en projektion.

Men det är erfarenheten av att leva i dens blick och åsyn som är gränslös kärlek, som gör att ”gränsöverskridande” för mig är ett ledord både för omprövning och handlande. Det varken blygs eller skäms jag för.

KG Hammar
ärkebiskop
Svenska kyrkan