Visionen om att alla kan lyckas om de bara försöker tillräckligt hårt har utgjort en drivkraft.

Frida Stranne

Just nu pågår en kamp mellan presidentkandidaterna i USA om vem som kan förvalta ”den amerikanska drömmen” bäst. Samtidigt hävdar flera tunga debattörer och forskningsinstitut att drömmen har blivit en myt och allt fler amerikaner ifrågasätter dess relevans.

De politiska konsekvenser det kan få om den amerikanska drömmen börjar ifrågasättas av en större kritisk massa, kan inte överskattas.

Även om sanningen snarare är den att den amerikanska drömmen under mycket lång tid inte varit något annat än just en myt för det stora flertalet amerikaner, har den kunnat förverkligas för ett tillräckligt stort antal människor för att idén om dess relevans har kunnat upprätthållas. I den amerikanska historien finns visserligen många framgångssagor, men ojämlikheterna har alltid varit stora och en stor andel amerikaner har enbart kunnat, just drömma om ett exceptionellt framgångsrikt liv. Den amerikanska drömmen som idé har dock utgjort en livsnerv i det amerikanska systemet och genomsyrat hela bilden av vad det är att vara amerikan. Visionen om att alla kan lyckas om de bara försöker tillräckligt hårt har utgjort en drivkraft för den entreprenörsanda som framgångsrikt drivit på det ekonomiska hjulet och tjänat landets utveckling till världens ledande stormakt.

Att upprätthålla amerikanernas tro på att alla har lika möjligheter oavsett ursprung och att du själv som individ, om du inte lyckas, ”saknade det som krävdes”, har varit centralt för eliterna i USA. Genom att låta ansvaret vila på individen, lyfts fokus bort från samhällets eventuella skyldighet att skapa förutsättningar för var och en att lyckas. Inrikespolitisk stabilitet har varit lättare att uppnå än i andra länder eftersom eventuella personliga misslyckanden inte enkelt har kunnat skyllas på staten.

Om visionen om ”möjligheternas land” börjar betvivlas av en större massa, kommer denna inrikespolitiska stabilitet att utmanas. Risken är då stor för att grupper, som strukturellt diskrimineras på olika sätt, på sikt inte längre kommer att uppfatta stagnation i livet som sitt eget fel, utan vänder blicken mot statens oförmåga att skapa förutsättningar för var och en.

En fortsatt ekonomisk stagnation riskerar således att leda till inrikespolitisk oro och skapa sociala konflikter.

Idén om den amerikanska drömmen har, utifrån sin funktion som inrikespolitisk stabilisator, även haft utrikespolitiska konsekvenser. För att kunna upprätthålla idén om allas lika möjligheter har Washington tvingats säkerställa en ständig ekonomisk extraordinär tillväxt. Att se till att omskapa omvärlden utifrån amerikanska ekonomiska och politiska intressen blev tidigt nödvändigt, inte bara för att sprida politisk och ekonomisk frihet till andra utan främst för att hålla det egna ekonomiska hjulet igång så att den amerikanska drömmens giltighet kunde säkerställas.

En omvärld som inte varit öppen för amerikanskt ekonomiskt ”intrång” eller utvecklats, i en för USA gynnsam politisk riktning, har inte kunnat accepteras. Snarare har målet att omforma omvärlden i enlighet med amerikanska intressen varit en drivande utrikespolitisk kraft. Denna politik har gynnat utvecklingen mot demokrati och tillväxt för många människor men inneburit övergrepp mot politiska friheter för många andra. Att motsägelserna mellan de politiska idéerna och den praktiska utrikespolitik USA fört varit många om än realpolitiskt logiska, vet alla som med anständighet analyserat den amerikanska historien.

Kopplar man ihop den ekonomiska situationen, de historiska drivkrafterna i amerikansk inrikes- och utrikespolitik och att den amerikanska drömmen nu börjar ifrågasättas, är risken för framtida konfrontationer med omvärlden överhängande. Det finns ingen anledning att tro att USA skulle acceptera att förlora sin särställning utan kamp om det politiska och ekonomiska inflytandet i världen. För att fortsatt kunna upprätthålla idén om möjligheternas land riskerar man ”tvingas in” i en rad konflikter om det politiska och ekonomiska maktutrymmet.

Det finns en mängd historiska exempel som visar att USA gripit tillfällen att expandera sin maktsfär när sådana givits, liksom att man ofta ängsligt har agerat förebyggande för att hindra tänkbart oönskade utvecklingar. En historisk jämförelse visar även hur ”hökar” i Washington varit drivande för att mobilisera USA i en konfrontativ och militaristisk riktning under tider av förändring (senast Irak 2003).

Oroande är därför att följa debatten i Washington i dag. Inflyteserika tankesmedjor är nu mycket aktiva i sin ambition att få USA att kraftigt mobilisera militärt och inta en konfrontativ hållning mot olika hot för att i särskilt angelägna situationer använda våld och tvinga fram, för USA gynnsamma strukturer (exempel på kort sikt är Iran och på lång sikt i Stillhavsregionen). Detta trots att alternativ till militär upprustning finns.

Att den amerikanska drömmen nu börjar ifrågasättas kan således få långtgående följder som vi behöver vara vaksamma på. Historiska jämförelser av betydelsefulla brytpunkter för USA kräver att vi gör ärliga, adekvata och informerade analyser om tänkbara scenarior och förhåller oss till dessa.

Det handlar inte om att vara för eller emot USA, det handlar om att även för USA:s egen skull, kritiskt våga utmana Washington i situationer då man dras till militära lösningar på konflikter. När Sverige nu allt mer närmar sig Nato och ingår i Natoledda insatser är en kritisk dialog dessutom helt nödvändigt också för vår egen säkerhet.

FRIDA STRANNE

lektor i statsvetenskap vid högskolan i Halmstad, fil.dr i freds- och utvecklingsforskning, medverkar som expertkommentator i SvD:s USA-panel.