Tio år har nu gått sedan de båda egyptiska medborgarna Ahmed Agiza och Mohammed Alzery greps på öppen gata av svensk säkerhetspolis för att verkställa ett avvisningsbeslut fattat av regeringen i hemlighet samma dag.

Männen gavs ingen möjlighet att kontakta sina dåvarande juridiska ombud utan fördes till Bromma flygplats där amerikansk och egyptisk säkerhetstjänst väntade. Männen – som var i behov av skydd mot just egyptiska staten – överlämnades på svenskt territorium till sitt forna hemlands ökända säkerhetstjänst som tillsammans med CIA-agenter redan på Bromma flygplats utsatte dem för grym och förnedrande behandling.

Bundna till händer och fötter, tvångsmedicinerade och påsatta både ögonbindel och huva fördes de som fångar tillbaka till det land de flytt tio år tidigare och överlämnades där till den militära underrättelsetjänsten.

Männen hade knappt landat i Egypten förrän de förhördes under tortyr. Den behandlingen var godkänd av ledningen för den militära underrättelsetjänsten med vilken den svenska regeringen några veckor tidigare ingått avtal. Överenskommelsen handlade om att ingen av männen skulle utsättas för kränkningar av sina rättigheter om de återbördades till sitt forna hemland.

Avvisningen av Ahmed Agiza och Mohammed Alzery har skadat Sveriges internationella anseende som rättsstat och försvarare av mänskliga rättigheter. Det svenska agerandet har kritiserats av såväl FN-kommittéer som organ inom Europarådet. Kritiken har skärpts av det faktum att Sverige lämnade uppenbart felaktiga uppgifter om fallet bland annat till en av FN-kommittéerna.

Bortsett från en JO-utredning av det faktiska förloppet på Bromma flygplats har det inte gjorts någon saklig genomlysning av en rad aspekter av fallet. Det gäller exempelvis om innehållet i den information som låg till grund för regeringsbeslutet och om samarbetet i detta fall mellan de svenska säpo och CIA.

Trots att den amerikanska underrättelsetjänstens agerande på svensk mark var illegalt och behandlingen av de två egyptierna brottslig, har detta inte fått några juridiska konsekvenser. Ingen har hållits ansvarig för kränkningarna, det har inte ens gjorts en straffrättslig utredning. Det reser allvarliga frågor kring såväl rättssäkerheten som respekten och förståelsen för tortyrförbudet i Sverige.

En annan aspekt som skulle kräva genomlysning är det faktum att både Agiza och Alzery förnekades rätten att kontakta sina juridiska ombud inför verkställigheten av avvisningsbeslutet. Effekten blev att det inte fanns någon möjlighet för männen att effektivt pröva om regeringens beslut stred mot exempelvis Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna och därmed förhindra att utvisningen verkställdes. Det är inte klarlagt vem som beordrade säkerhetspolisen att förvägra männen deras fundamentala rättigheter.

När kravet på en ordentlig utredning kring dessa frågor framförts från en rad håll valde den förra regeringen att be FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter att genomföra en granskning. Hon svarade att FN redan konstaterat att Sveriges agerande bröt mot internationella normer och att ett land som Sverige borde klara av att självt göra den nödvändiga, mer ingående utredningen. Det hade Kanada gjort i ett delvis likartat fall.

Efter det beskedet gjorde S-regeringen inget åt saken och den nuvarande regeringen har märkligt nog också gömt sig bakom högkommissariens besked och närmast låtit påskina att det är FN:s fel att det inte blivit någon utredning. Det är en orimlig ståndpunkt.

En opartisk kommission bör tillsättas och få fullmakt att granska hemligstämplat material och höra enskilda under sanningsplikt. Det är viktigt att hela sanningen kommer fram och att lärdomar dras av den usla hanteringen av denna fråga. Vi tror också att det är möjligt att genomföra en sådan granskning utan att skada viktiga säkerhetsintressen. Det som rör brottsligt agerande ska dock utredas straffrättsligt så länge preskriptionstiden inte gått ut.

Det svenska agerandet ledde till att de två männen utsattes för svår tortyr. En av dem hölls olagligt fängslad i nästa tio år – berövad sin familj här i Sverige. Männen har fått ekonomisk kompensation från svenska staten men inga pengar i världen kan göra tortyren ogjord. Båda männen har skador för livet. En viktig del i en verklig upprättelse är att myndigheterna i vårt land visar att man är villiga att lära av de fel som begicks och som så starkt kritiserats av internationella instanser. Först då kan man förhindra att samma sak händer igen.

THOMAS HAMMARBERG

Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter

ANNA WIGENMARK

människorättsjurist, representant för Ahmed Agiza och ordförande i Föreningen Ordfront