Geronimo Åkerlund

Det vore synd om 200 miljoner artiklar med svensk nutidshistoria plockas bort.

Geronimo Åkerlund

Mitt ansvar som ansvarig utgivare är totalt. I våra tv-sändningar är det kanske ett 15-tal inslag och telegram varje dag. Det är upp till mig att kontrollera allt som sänds ut; enligt lagen ska jag som ansvarig utgivare ”anses haft kännedom om innehållet i framställningen och ha medgett dess offentliggörande”. Det vill säga – jag fälls om innehållet är brottsligt. Efter en sändning har justitiekanslern sex månader på sig att ta mig till domstol om så skulle vara fallet. Sedan preskriberas eventuella brott för allmänt åtal.

När det gäller samma tv-inslag, fast utlagt på vår hemsida, blir resultatet ett annat. Senast jag tittade efter, var jag ansvarig för över 30000 artiklar och videoklipp på SVT ABC/SVT Upplands hemsidor. Det är en ordning som i längden hotar själva existensen av redaktionellt material på internet.

Vi har en stark yttrandefrihet i Sverige, grundad på offentlighetsprincip och meddelarskydd. En viktig del är också principen om ensamansvar. Den innebär att en – och endast en – person kan hållas ansvarig för vad som skrivs i en tryckt text. För tidningar är detta den särskilt utsedda ansvarige utgivaren.

Styrkan i den svenska lagstiftningen har varit att den varit kopplad till all text som trycks. Eftersom det historiskt var det enda sättet att masskommunicera var skyddet fullständigt. När tv och radio slog igenom bestämde man att i huvudsak samma regler skulle gälla för dessa nya medier. Men eftersom inte alla kunde tillåtas att starta radio- och tv-kanaler hur som helst skrevs en ny, parallell, lag.

När så internet kom gjorde vi som vanligt här i Sverige. Vi tillsatte ytterligare en utredning. Yttrandefrihetsutredningen kom fram till att det inte finns någon som helst hållbar principiell motivering till att yttrandefriheten skulle vara olika beroende på vilket medium som används. Men man vågade inte gå så långt som att besluta om en ny, teknikoberoende, lagstiftning. De tryckta skrifterna fick ligga kvar i tryckfrihetsförordningen, i stället infördes parallellt med denna yttrandefrihetsgrundlagen.

Vi har alltså ett grundlagsskydd för exempelvis tidningar i tryckfrihetsförordningen, och ett liknande skydd för samma tidnings internetsajt i yttrandefrihetsgrundlagen. Problemet är att det finns skillnader. Skillnader som kanske kan uppfattas som små, men som fått närmast bibliska proportioner för oss som jobbar som ansvariga utgivare.

Mediegrundlagsutredningen (frågan har varit under konstant utredning de senaste 20 åren...) skrev 2001 att ”databaserna har visserligen en viktig funktion när det gäller upplysning, debatt och opinionsbildning i samhället men de spelar inte samma fundamentala roll som traditionella tv- och ljudradiosändningar”.

Det här nedlåtande synsättet nyhetsförmedling via internet ledde till att man inte riktigt ville ge samma status till internet som till de ”fina” etablerade medieformerna. Och detta fick konsekvenser, trots alla fina intentioner .

Det var svårt att bestämma när något egentligen publicerades på nätet. Och det kunde ju vara svårt att bevisa när någon senast tittat på något på en hemsida. Därför bestämde lagstiftaren att allt som ligger på nätet skall ses som en enda pågående publicering.

Allt på internet ”börjar” publiceras hela tiden. Först om något plockas bort kan en preskriptionstid om sex månader börja löpa.

Det spelar ingen roll om jag ens var anställd när artiklarna lades ut. ALLA artiklar anses publicerade i varje givet ögonblick så länge de ligger där. Det är naturligtvis orimligt att ens teoretiskt tänka sig att jag som ansvarig utgivare kan ta ett verkligt ansvar för vad som står i alla dessa artiklar. Men ansvarig är jag likafullt.

Detta har av flera publicister kallats för en ”publicistisk arvssynd”, eftersom man som nytillträdd också ärver alla sina föregångares beslut, välgrundade eller inte. Dessutom är det ju så att det som inte är förtal i dag mycket väl kan vara det i morgon. Vid någon given tidpunkt kan det ju bli oförsvarligt att exempelvis namnge en förövare av ett brott, även om det var högst försvarligt till en början.

Vad gör då lagstiftaren? Utreder förstås. Den nu sittande Yttrandefrihetskommittén har sedan årsskiftet fokuserat just på denna fråga. Till ordförande Göran Lambertz besvikelse verkar det dock inte bli någon lösning. Politikerna har svarat att man inte heller denna gång vill se någon ny, sammanhållen lagstiftning. I augusti väntas ett slutbetänkande, men det kommer att bli efter principen ”lappa och laga”, snarare än nytt och genomarbetat.

Under tiden läggs nya artiklar ut. I artikeldatabasen Retriever fanns det i början av året över 200 miljoner artiklar från svenska mediehus. Alla dessa artiklar har utsedda målvakter som ska hålla upp bilden av ett system där någon tar ansvar för det som skrivs. Vilken dag som helst kommer någon av dem att åtalas och fällas för något som han eller hon inte varit med om att publicera, och inte ens teoretiskt kunnat ”haft kännedom” om eller ”medgett dess offentliggörande”. Ganska snabbt därpå kommer nog alla de stora mediehusen att plocka bort allt äldre material från nätet.

Jag tycker att det vore synd om 200 miljoner artiklar med svensk nutidshistoria plockas bort bara för att vi har politiker som inte vågar göra sitt jobb.

GERONIMO ÅKERLUND

redaktionschef och ansvarig utgivare, SVT ABC/ SVT Uppland