Håkan Juholt överraskade många med sitt krav på detaljstyrning av marknaden för mobiltelefoni. Enligt den socialdemokratiska ledaren bör staten tvinga företagen att av rättviseskäl erbjuda exakt samma tjänster till samma priser över hela landet. Förslaget påminner mycket om en motion som Vänsterledaren Lars Ohly med flera la fram i riksdagen 2009. Där varnade partiet för att informationstekniken höll på att bli en klassfråga. Därför behövdes ”ett jämställdhetsprogram för it-politiken”.
Utveckling bygger på fria förutsättningar för entreprenörer att i konkurrens med andra erbjuda bra lösningar.
Nima Sanandaji
Marknaden hade enligt Vänsterpartiet ”inte klarat av att förse hela landet med bredband”. Därför skulle det bli statens uppgift att bygga ut bredbandsnätet. Likheten är tydlig med de resonemang som Juholt nu framför.
Men hur hade det gått om Ohly fått igenom sin vilja? Intressant nog kan vi svara på den frågan, trots att motionen inte gick igenom.
I början av 2000-talet delade staten nämligen ut drygt fyra miljarder kronor till bredbandsutveckling runtom i Sverige. Kommunerna gick in med en miljard kronor och ytterligare en halv miljard kom från EU:s strukturfonder. En av de stora förmånstagarna blev statligt ägda Teracom, som storsatsade på att marknadsföra bredband till såväl hushåll som företag. Nya bredbandsnät byggdes i 49 kommuner, med en total räckvidd på 600 000 hushåll och ett tusental företag. Satsningen var ett gigantiskt misslyckande, eftersom nästan ingen ville använda företagets tjänster. Bara en enda procent av de svenska bredbandskunderna lockades till företaget.
Med tanke på att staten, kommunerna, EU och Teracom själv hade investerat drygt 1,4 miljarder kronor i satsningen uppgick kostnaden till 36 000 kronor per kund. I slutet av 2009 såldes bredbandsverksamheten till det Göteborgsbaserade företaget CSIT, för en köpeskilling på en enda krona.
Man kan förstås fråga sig vad som hade hänt om Vänsterpartiets vilja hade besannats. Trots att Teracom, med mer än en miljard skattekronor i ryggen, utgick från en skev konkurrenssituation misslyckades företaget kapitalt i sin satsning. Det var förstås ingen slump. Politiker kan inte detaljstyra utvecklingen av högteknologi. Istället kommer utvecklingen när fria förutsättningar existerar för entreprenörer att i konkurrens med andra erbjuda bra lösningar.
Juholt och Ohly bör båda komma ihåg att svenska politiker vid två tillfällen fått den utmärkta idén att bygga egna, statliga datorer. Båda satsningarna har fallit i glömska, helt enkelt eftersom de var långtifrån framgångsrika.
Håkan Juholts förslag om att staten ska detaljstyra marknaden för mobiltelefoni skulle vara lika skadligt som Ohlys förslag om statlig styrning av bredbandsnätet. Som Post- och telestyrelsen redan påpekat skulle detta bli orimligt dyrt, och kräva byggande av master och vägar i naturskyddade områden. Det mest anmärkningsvärda i sammanhanget är dock att Vänsterpartiet har lagt fram en ny motion, med titeln ”Trafiksnål samhällsplanering”.
I denna motion, daterad till den 27 september 2011, upprepar partiet sitt krav på att ”använda sig av statliga företag som Teracom för att bygga upp en rikstäckande it-infrastruktur.” Det statliga företag som förlorat mer än en miljard av skattebetalarnas pengar på att i skev konkurrens försöka bygga ut bredbandsnätet ska alltså få förtroendet att ansvara för en rikstäckande it-infrastruktur?
Motionen har bland annat författats av Jonas Sjöstedt, sannolik efterträdare till Ohly. Inte heller den nya generationen vänsterledare tycks ha en rimlig bild av statens roll i it-frågor.
NIMA SANANDAJI
tillsammans med Stefan Fölster författare av boken Fri Zon – så blev datorer, datorspel och internet världens innovationsmotor
