En egyptisk man som har sålt sin ena njure för 2300 dollar visar sitt ärr. Enligt WHO är Egypten ett av de länder där organhandeln är utbredd.
Foto: AMR NABIL/AP
”Den som med uppsåt och i vinningssyfte tar, överlämnar, tar emot eller förmedlar biologiskt material från en levande eller avliden människa döms till böter eller fängelse i högst två år. Till samma straff döms den som med uppsåt använder eller tar till vara sådant material för transplantation eller annat ändamål trots insikt om att materialet tagits, överlämnats, tagits emot eller förmedlats i vinningssyfte” (SFS 1995:831).
Så formulerar redan på mitten av 1990-talet Svensk Författningssamling rättsväsendets syn på transplantationer.
Tanken att transplantationer ska utgå från altruistisk donation och inte får involvera någons slags ersättning omfattas av de flesta samhällen världen över. Inte desto mindre finns det en rad länder där synen på vad som är ersättning respektive gåva är ytterst förhandlingsbar och dit sjuka beger sig för att mot betalning ta emot andra människors organ.
Sverige, liksom många andra länder på den globala arenan, är delaktigt i att denna så kallade transplantationsturism som utspelar sig i en legal och moralisk gråzon, kommer till stånd. Delaktigheten beror inte primärt på att det är många svenskar som köper sig den här typen av utlandsvård, det rör sig om få personer. Det handlar snarare om en handfallenhet inom sjukvårdssystemet att hantera dessa frågor och om bristande information till patienter om vad kommersiella transplantationer innebär för mottagaren och för den som ger eller säljer delar av sin kropp.
Under ett antal år har vi undersökt de sociala och geografiska flöden där människors kroppsdelar köps och säljs på en internationell marknad. Det visar sig att det vid sidan om legalt reglerade behandlingar finns en illegal transplantationsturism som primärt avser njurar och som involverar köpare, säljare, organförmedlare och sjukvårdspersonal.
Världshälsoorganisationen tar i sina nya transplantationsriktlinjer kraftfullt avstånd från dessa typer av transplantationer. I stället rekommenderas alla länder att främja altruistisk donation från avlidna för att minska inflödet till den svarta marknaden, en marknad som utnyttjar de utsatta.
De som säljer sina organ är till exempel fattiga i den filippinska storstadsslummen, ensamstående och arbetslösa mödrar i Indien eller män på den Moldaviska landsbygden – människor som alla söker försörja sig själva eller familjen genom att sälja en av sina njurar. Betalningen är en bråkdel av vad förmedlaren tjänar och ofta blir säljarna lurade på ersättning. Att de därutöver kan försättas i situationer att själva agera som organförmedlare för att överhuvudtaget få pengar eller blir sjuka, och även socialt stigmatiserade eftersom försäljningen av den egna kroppen i de flesta samhällen strider mot människors etik, bidrar till att majoriteten ångrar sig. Eller som en ung man i en fiskeby utanför Quezon City på Filippinerna säger: ”Det jag har sålt får jag aldrig tillbaka, mitt liv är värre än någonsin!”. En yngling från de arabiska kvarteren utanför Nazareth i Israel säger att hans dröm var att bilda familj, men att ”ingen vill ha mig – jag känner mig värre än en prostituerad.”
Föga förvånande är majoriteten av köparna personer med ekonomiska möjligheter att gå förbi ordinarie väntelistor inom det egna sjukvårdssystemet.
Man ska dock inte förledas tro att det enbart handlar om välbeställda människor i världens så kallade i-länder. Många kommer från köpstarka grupper och samhällen – till exempel från Israel, USA, Japan, Taiwan och Mellanöstern. Samtidigt visar våra och andras studier att köpare även är ”vanligt folk” med begränsade resurser – människor som upplever ett desperat behov av vård och som finner sätt att bekosta sådan utomlands. Några av dem, som vi har mött i en intervjustudie, finns i Sverige.
Under de senaste decennierna har ett trettiotal svenskar valt att resa utomlands för att efter ett tag återvända till Sverige med nytt organ – och för att efterbehandlas inom den svenska sjukvården. Ingen av de personer som intervjuats är nöjda med sitt beslut, men alla såg det likväl som en nödvändighet att, som en av dem säger ”ta saken i egna händer”.
Trots det som skrivs i Svensk Författningssamling från 1995 torde dessa personer inte gjort något som är olagligt i Sverige. Lagstiftningen avser enbart handlingar inom nationen och omfattar inte det som sker i andra länder vilket i förlängningen innebär att människor i behov att friska organ kan kringgå den svenska lagen och köpa sig hälsa utomlands.
Situationen har av många beskrivits som en dubbelmoral och ger anledning till att fundera över om det är dags att såväl göra en översyn av det svenska regelverket som att aktualisera frågan i sjukvården. Ett som är säkert är emellertid att Sverige är en del, om än liten, i det globala systemet av transplantationsturism och organtrafficking. Det är dags att aktivt förhålla sig till dessa frågor.
SUSANNE LUNDIN
professor i etnologi, Lunds Universitet
ANNIKA TIBELL
ordförande i Svensk Transplantationsförening
