Regeringen har nu regerat i strax över 100 dagar. Att de fyra allianspartierna visat på tydlig initiativförmåga under denna korta tidsperiod råder det inget tvivel om. En fråga som vållat stor debatt både i och utanför skolan är ordningsbetygen. I Stockholms stad anses den vara så angelägen för skolans framtid att stadshusmajoriteten avser att föregå ett regeringsbeslut i frågan.

Lärarnas Riksförbund anser att debatten gått över styr. Ett beslut om att införa ordningsbetyg i den svenska skolan bör inte fattas mot bakgrund av den argumentationsflora som huvudsakligen bygger på överdriven rädsla, reflexmässigt tänkande och en vilja till politisk handlingskraft.

Jag vill påminna politikerna om att beslut inom skolans område måste bygga på noggrann konsekvensanalys, där syftet med beslutet måste stå i överensstämmelse med de effekter det får för lärare och elever. Detta gäller i högsta grad frågan om ordningsbetyg. För till syvende och sist är det endast lärarna och eleverna som kan skapa ordning och
reda i den svenska skolan - inte politikerna.

Frågan vilket syfte eventuella ordningsbetyg har förbryllar mig när jag lyssnar till den politiska debatten. Snabba lösningar för att lära barn och unga att veta hut verkar vara det rådande perspektivet. Man kan undra om de borgerliga politikerna i Stockholms stad önskar sig ögontjänande och lätthanterliga personer eller om de egentligen vill uppmuntra till självständigt tänkande och få eleverna att själva inse värdet av ordning och reda i skolan.

Det är först när eleverna och lärarna tillsammans arbetar mot samma mål som vi kan nå resultat. Ett betyg skulle teoretiskt mycket väl kunna bidra till just detta, men inte om det används som ett hot eller en bestraffning. Dessutom, och detta är det allra viktigaste, måste ett betyg kunna fungera som en värdemätare på något konkret.

I skolan är det kunskapen som ska stå i fokus och det är kunskapen som ska mätas på ett konkret sätt genom det betygssystem som i dag finns. Att mer eller mindre oöverlagt stoppa in
diffusa och småpopulistiskt formulerade begrepp som ”ordning och reda” i betygssystemet låter sig inte göras.

I veckan aviserade tre Stockholmspolitiker, skolborgarrådet Lotta Edholm (fp), Cecilia Brinck (m) och Nina Ekelund (kd) att man ska införa skriftliga ordningsomdömen. Frågan är varför den borgerliga majoriteten i stadshuset väljer att hasta fram ett sådant förslag. Den borgerliga alliansregeringen kommer ju med största sannolikhet att presentera ett förslag i frågan i samband med förslaget om en ny skollag.

Det är självklart viktigt med arbetsro i skolan, men jag är tveksam till om ordningsbetyg eller skriftliga omdömen är vägen dit. Precis som vid kunskapsbedömning måste det råda likvärdighet både inom och mellan skolor, samt måste risken för subjektiv bedömning vara minimal. Hela betygssystemet hänger på detta.
Jag noterar att stockholmspolitikerna inte på långa vägar gjort överväganden som rör likvärdighet och objektivitet i fråga om ordnings- betyg och skriftliga omdömen. De hävdar att
riktlinjer ska tas fram, men kan inte svara på frågor om hur man exempelvis ska hantera att olika lärare har olika toleransnivå och uppfattar händelser på olika sätt. Liknande grundläggande spörsmål måste ha diskuterats igenom på politisk nivå innan man ger sig ut i debatten och riskerar att få huvudet avklippt.

För mig som facklig företrädare är det givetvis avgörande att lärarna har en trygg arbetsmiljö. Trygghet utgör det mest basala kravet för att lärare och elever ska kunna fungera som tänkt i skolan.

Föräldrar måste få veta hur barnen uppför sig och kontakten med hemmen är en av lärarnas viktiga uppgifter.
Ordningsbetyg och skriftliga omdömen är en av många idéer om hur skolan ska bli en tryggare arbetsplats. Jag ställer mig dock frågande till om de gynnar de elever som är i allra störst behov att en lugn skolmiljö.

Lärarnas Riksförbund kommer med största nogsamhet att följa Stockholmspolitikernas försök med skriftliga omdömen i uppförande. Lärarna i Stockholms skolor har dock rätt att få svar
på ett antal frågor som är av avgörande betydelse.
”De borgerliga politikerna i Stockholms stadshus talar bland annat om ordningsbetyg, men man exemplifierar med svordomar och sexuella trakasserier. Avser man att införa betyg/omdömen i ordning eller uppförande, eller är det en kombination?
”Vad ska ett skriftligt omdöme egentligen innehålla? Även för en lärare kan det vara svårt att alltid skilja på sak och individ - risken är att elevens personlighet sammanfattas i ett antal korta rader. Ska man använda sig av standardomdömen, liknande en betygsskala, och i så fall, hur ska gränserna dras?
”Hur tänker man sig hantera risken att mobbning och trakasserier sker ännu mer i det dolda? Det kan till exempel skapa problem för kamratstödjare inom Friends. Deras uppdrag är att på ett kamratligt sätt förbättra beteende hos andra elever, vilket kan involvera lärare. De ska inte genom ”skvaller” bidra till att andra elever får sänkta betyg.
”Vad händer med lärarens arbetsbelastning när ordningsbetyg
och/eller skriftliga omdömen införs? Min åsikt är att lärarna alltid måste prioritera kunskapsarbetet och bedömningen i relation till det, inte registrera felbeteenden för eventuell betygsättning.

De borgerliga politikerna säger sig vara inspirerade av det finska exemplet. I vårt grannland har man kvar betyg och bedömning av uppförande. På Karis högstadieskola i Finland ger lärarna vitsord som ska ta hänsyn till olika kriterier. Högsta betyg, bäst vitsord, är 10. Då ska ”eleven alltid visa hänsyn, alltid vara artig och vänlig.

Eleven ska alltid vara positivt inställd () vara samarbetsvillig, hjälpsam och ärlig. () alltid följa skolans ordningsregler och därtill vara ett gott exempel för andra”.
Lägst betyg är 4. Då ”ignorerar eleven helt skolans ordningsregler, misshandlar kamrater eller personal och gör sig skyldig till stöld. Eleven har mycket olovlig frånvaro och har stått för olaglig verksamhet”.

De elever som kan kallas ögontjänare gynnas lätt av ett sådant system. Den svenska skolan strävar i
stället efter att uppmuntra självständighet och kritiskt tänkande. Det är så vi tänker oss utveckla vårt samhälle. Passar en liknande modell verkligen det svenska samhället?

Jag hoppas Stockholms stads borgerliga politiker hjälper mig, lärarna och politikerna på nationell nivå, att bena ut ovanstående resonemang. Dock kan vi aldrig komma ifrån behovet av ett nationellt likvärdighet betygssystem och föräldrars ansvar för sina barns beteende. Varken stat eller föräldrar får abdikera i förhållande till barnen.