En blodig kommunistdiktatur, en auktoritär enpartistat eller ett hänsynslöst kapitalistvälde som bedriver rovdrift på människa och natur; vilket Kina är det Sveriges stats­minister besöker?

Svaret tenderar att ges utifrån betraktarens politiska hemvist, snarare än efter en analytisk bedömning av landet.

Frågar man kineser, är svaret att regimtypen spelar mindre roll bara den kan garantera stabilitet, enhet och välstånd.

Reinfeldt har under besöket effektivt eliminerat all potentiell kritik om eftergiftspolitik inför de kinesiska ledarna. Han gjorde också klokt i att redan före resan meddela att en svensk OS-bojkott inte är aktuell.

Vill man skapa en förtroendefull dialog med kineserna är det inte ett bra utgångsläge att säga att man vill bojkotta det största evenemang som det moderna Kina står som värd för, tillika ett djupt omtyckt folkligt projekt.

Politiker av olika kulörer är nu lika angelägna att kritisera denna ”världens största diktatur” oavsett vad den gör eller inte gör. Vad Kina inte gör i Burma är skäl nog för att ropa på OS-bojkott och detta alldeles oaktat det faktum att den kinesiska säkerhets- och utrikespolitiken bygger på principerna om suveränitet och icke-inblandning.

Tibetfrågan kommer som en skänk från ovan för de redan OS-kritiska. Nu eller aldrig; trycket på bara.

Kina får hålla OS, men på nåder. Om landet inte gör som vi tycker och agerar som vilket annat liberaldemokratiskt samhälle som helst, är det illa ute. Men Kina kan inte jämföras med vår agenda, enbart med sin egen (politiska) historia och utveckling.

Kina kritiseras för att den kände dissidenten Hu Jia får 3,5 år i fängelse, men vi utgår då från en idealsituation där han inte fått något straff alls. Maxstraffet för Hu Jias ”brott” är tio år och i jämförelse med straffet för de tre andra dissidenterna på Amnestys lista, var Hu Jias mildare trots att hans engagemang rör den känsliga Tibetfrågan.

Hur det hade sett ut för Hu och hans medkämpar om Kina inte fått OS, kan vi inte säga med säkerhet, men det är inte troligt att läget varit bättre.

Nu får vi höra att precis allt blivit sämre, eftersom ingen rapporterar om de förbättringar som skett sedan Kina tilldelades OS 2001.

Det är också här vi måste göra det historiska nedslaget för en någorlunda rättvis bedömning, inte lägga ett tvärsnitt över de senaste månaderna.

En mängd reformer har tillkommit sedan 2001 varav kan nämnas en privat äganderättslag, avskaffandet av jordbruksskatten för Kinas 800 miljoner bönder, att alla lokalt utdömda dödsstraff ska godkännas av landets högsta domstol och avskaffandet av en form av admini­strativ bestraffning.

Internetpoliser finns förvisso, men också miljontals bloggare som trots poliserna skriver i stort sett vad de vill. Folkkongressernas roll har ökat i betydelse och demokratiska lokalvalsexperiment fortskrider.

Dessa reformansträngningar ska berömmas, inte bestraffas för att de enligt oss inte går tillräckligt fort. Att istället vara lyhörd för vad kineserna själva identifierar som sina problem – innan vi kommer med en fulltecknad åtgärdslista – är ett minimum.

Det är också viktigt att inse att utvecklingen i Kina inte i första hand drivs av ett demokratiskt patos, utan av viljan att reformera och modernisera ekonomin.

Att bygga rättssystemet och skapa ett lag- och rättsstyrt samhälle, som ökar förutsättningarna för att även introducera fler politiska reformer är andra inslag i reformprocessen.

Det lönar sig att stödja projekt som dessa, eftersom det råder större konsensus över ’rule of law’ än demokrati, som ofta förses med det modererande epitetet ”kinesiska karaktäristika”.

Reformsinnade ledare kan genom OS ges precis det stöd som behövs för att fortsätta på den inslagna vägen.

De kinesiska ledarna tar miljöfrågor och mänskliga rättigheter på större allvar än vad vi tror, men om de uppfattar att de förbättrar sig medan kritiken hårdnar, kan de börja undra till vilken nytta.

Klämd mellan sitt anseende inför folket och vad som uppfattas som en orättvis opinion utifrån, är valet förstås enkelt. Västvärlden bör noga betänka de rätta medlen innan man kategoriskt uttalar sig om ändamålet de förmodas helga.

Bojkottdebatten fortsätter, nu med inriktning mot en politisk bojkott, eftersom man yrvaket kommit på att en total bojkott bara skulle stärka ledarna. Ja, så är det sannolikt, men vi bör då betänka vad svaga ledare kan ta sig till.

En europeisk politisk bojkott skulle inte leda till annat än att stilla europeiska politikers samveten på hemmaplan och visa handlingskraft inför väljarkåren. För vanliga kineser innebär det att man inte skriver under på den olympiska andan.

Vad vi än tycker, uppfattas Kina som ett föregångsland för flera länder i Mellanöstern, Asien och Afrika. Ett frånvarande Europa vid OS-invigningen signalerar missunnsamhet och ett Europa på efterkälken.

LI SILFVERBERG, Statsvetare, MA International and Comparative Legal Studies (SOAS, London) och doktorand i sinologi vid Stockholms universitet