Dra åt skogen, Expressen! Det utropade kulturskribenten Tomas Forser i förra veckan. Han tycker att tidningen har tagits över av dokusåpor, snask och sjask och vill inte ha med den att göra längre. Aftonbladets kulturchef Håkan Jaensson ägnade dagen därpå en besvärad artikel åt att ­instämma och inte instämma med Forser.

Väldigt många svenskar är djupt fascinerade av medier men samtidigt skeptiska mot dem och då inte minst mot kvällstidningarna. Rapporteringen är för närgången och ytlig, för negativ, för sexualfixerad. Forser har säkert fått sin inkorg fylld med elektroniska gratulationsbuketter.

Självfallet ska medierna idka självkritik, men frågan är vilken självkritik som är mest angelägen. Är verkligen det största problemet med svensk offentlighet i dag att det skrivs för mycket som är vulgärt ­eller påträngande?

Mediekritiken fastnar ofta i en given dramaturgi. Stor nyhet inträffar. Bevakningen blir intensiv. Strax därpå har lugnet åter lagt sig och det kallas till debatt i tv-soffan. På fem minuter mellan trisslotten och sportnyheterna ska mediernas ansvariga ställas till svars för den publicering som skett. Utgångspunkten är alltid att den har varit alltför omfattande.

Sällan eller aldrig handlar diskussionen om hur medierna har klarat sitt rapporterings- och granskningsuppdrag.
Var vi tillräckligt ifrågasättande? Lyckades vi ta fram relevanta nyheter och bakgrundsinformation?
Publicerade vi tillräckligt mycket? Vågade vi stå på oss mot myndigheter och upprörda opinioner? Förmådde vi att väcka nyfikenhet och ge kunskap genom nya perspektiv och synsätt?

Kanske är det till och med så att dessa återkommande debatter om mediernas övertramp stjäl uppmärksamhet från en viktigare frågeställning: att det pågår en uttunning av öppenhet och yttrandefrihet i Sverige? Att en kombination av statlig ­sekretessiver, kommersiell nervositet och privat puritanism håller på att snäva in vårt offentliga samtal?

Viljan till hemlighetsmakeri och styrning ökar i stat och förvaltning. Det senaste flagranta exemplet kommer från Lotteri­inspektionen, som vill förbjuda svenska medier att publicera odds från utländska spelbolag bara därför att här råder spelmonopol. Tryckfriheten gäller inte nyhetsförmedling, enligt inspektionen.

Ett annat exempel är hemligstämplandet av listorna med tsunamikatastrofens offer. Beslutsfattarna i regering, polis och kammarrätt var märkligt tondöva inför de positiva aspekterna av publicering: möjlig­heten att få listorna kvalitetssäkrade, medborgarnas lika tillgång till informationen. Att öppenhet skulle kunna vara annat än problematiskt var en främmande tanke.

I näringslivet har det ökande varumärkestänkandet lett till att många företagsledare skyr alla frågeställningar som kan verka det minsta kontroversiella. Företagsnamn och produktnamn ska inte associeras med otrevligheter eller åsikter, som inte alla kan hålla med om. Att investera för framtiden genom principdiskussioner anses fungera dåligt ihop med börsens stränga kvartalslogik. En god debatt är en insomnad debatt.

Och hos den allmänna opinionen möter man allt oftare uppfattningen att människor har en sorts rätt att inte behöva utsättas för åsikter och inlägg, som de inte gillar. Kritik och satir uppfattas allt oftare som övergrepp, som man inte ska behöva bli utsatt för.

Oöverlagda uttalanden blåses upp till orimliga proportioner. Att vara ”kränkt” är den nya folkrörelsen.
Den buttra indignationen å egna eller andras vägnar flyttar fram sina positioner på den öppna polemikens bekostnad: Bojkotta GB tills de slutar sälja Nogger Black! Förbjud fotograferande på allmän plats! Polisanmäl programledare i fjäderskrud! Applådera Icahandlare som censurerar löpsedlar! Fördöm allt som är avklätt, även om det handlar om att marknadsföra underkläder eller göra reklam för hudvård!

Butterhetens krav är tystnad. Men det är viktigt att vi i medierna inte böjer oss och spelar med, utan att vi värnar idén om det stökiga, fria och emellanåt omdömeslösa offentliga samtalet. Läsarna kan tänka själva och tar inte skada av att bli utmanade.

Åsikter och påhitt utanför mittfåran kan bemötas och inte bara fördömas. Övertramp och förflugna ord måste inte alltid bestraffas. Om alla som råkar säga något dumt och okänsligt blir utfulade ur diskussionsgemenskapen, eller tvingas rulla omkring och göra pudlar, kommer det att bli färre som över huvud taget säger någonting, och det som sägs kommer att bli alltmer färglöst och trivialt.

Under våren har Världskulturmuseet
i ­Göteborg tagit ned ett konstverk om islam och sex, och Östasiatiska museet
i Stockholm har valt att avstå från att visa en installation om Falun Gong. Det blev för kontroversiellt. I stället för att säga till dem som blir arga att de får argumentera för sin sak har museerna fallit undan. Men visst måste det vara möjligt att i Sverige uttrycka starkt kritiska åsikter inte bara om kristendomen och EU utan också om islam och Kina?

Samtidigt växer kraven på åtal och straff mot dem som uttrycker obehagliga uppfattningar. Lagen om hets mot folkgrupp ges en ständigt vidare tolkning, och fler sorters uttalade åsikter blir straffbara. Pingstpastorn Åke Green är vårens mest kända fall. I bristande tilltro till den fria opinionsbildningens kraft, ropar man på polis och fängelse. Utvecklingen går i riktning mot att den lagstadgade yttrandefriheten snarare urholkas än utvidgas.

Tendensen till tystnad är allt annat än ett exklusivt medieproblem. Hela samhället drabbas om takhöjden sjunker och allt fler åsikter och faktiska förhållanden inte kommer till allmän kännedom. Friheten har värde i sig men öppenheten är också en väg till bättre idéutbyte och höjd kunskapsnivå. Jämför de länder som har yviga, levande samhällsdebatter med överkontrollerade samhällen där få törs säga något, ingen blir utmanad och det blir långt mellan tankeställarna.

Men, som sagt, det behövs också självkritik. Om det finns en växande skepsis mot öppenhet, åsiktsbrytning, publicering, vad beror det på? Ett allmänt fall i mediernas kvalitet? Knappast. Lägg en dagstidning från 1960-talet bredvid en från i dag; den jämförelsen utfaller inte till den äldre tidningens fördel.
Det kan i stället vara så att medierna har blivit mer aktiva som åklagare och domare; att en större del av journalistiken har kommit att handla om att upptäcka och straffa det för tillfället politiskt inkorrekta.

I Sverige ska man vara, tycka och tala på ett visst sätt, och den som avviker kommer i tidningen och tvingas förklara sig. Ett sådant klimat kan kännas trångt för fler än dem som drabbas direkt.

Vi menar att öppenheten som system och kultur är satt under tryck i Sverige. Från staten, men inte bara från staten. Inte dramatiskt, men på rätt bred front – och det vore dåligt både för samhället och medierna om resultatet blev ökad tystnad.

Syftet med denna artikel är att väcka frågor snarare än att ge alla svar. Hur illa ­ansatt är den öppna debatten? Vilka yttre hot måste bemötas? På vilka punkter måste medierna själva göra ett bättre jobb?
Vi lämnar över dessa frågor som en budkavle till Martin Jönsson, som är chef­redaktör för Journalistförbundets tidning Journalisten. Han skriver på Brännpunkt i morgon – och lämnar i sin tur ordet vidare. Till en skribent som han själv väljer. Och sedan går budkavlen vidare.

Lena K Samuelsson
chefredaktör

P J Anders Linder
politisk chefredaktör

Mats-Eric Nilsson
redaktionschef