Snaran verkar dras åt om Wikileaks. Datorer stängs ner. Banker fryser organisationens konton. USA diskuterar brottsrubriceringar som landsförräderi och terrorism.

Också i Sverige har tonläget blivit upphetsat, bland annat genom påståendet att offentlig insyn skulle motverka möjligheterna att bedriva en effektiv säkerhetspolitik. Men på den punkten har diskussionen hamnat fel.

Att det inom säkerhetspolitiken skulle råda ett utbytesförhållande mellan offentlighet och effektivitet stämmer inte. Öppenhetsmotståndare brukar mena att det är lättare för politiker att göra viktiga överenskommelser om de inte i efterhand behöver försvara vilka eftergifter de tvingades göra under förhandlingarna. Effektivitet handlar då om att stärka möjligheterna att få igenom beslut som allmänheten står emot. Vill man att politiken istället så effektivt som möjligt ska tjäna allmänheten så är insyn som regel bra, också inom säkerhetspolitiken.

En annan missuppfattning är att demokratisk kontroll av säkerhetspolitik egentligen är onödigt. Anledningen skulle vara att statens uppgift begränsas till att skydda det egna folket och att säkerhetspolitiken riktar sig mot icke-medborgare. Men i global politik kan man inte resonera på det sättet. Där måste staten för att vinna legitimitet främja allas intressen. Erkänner man inte det kravet ens som en målsättning i den globala politiken förvandlas politiken till en renodlad maktkamp – och den utvecklingen gagnar inte någon, alla minst ett litet land.

Men måste inte underrättelsematerial hållas hemligt för att skydda uppgiftslämnarna? Att personer som samarbetat med USA löper en risk är allvarligt även om det också är väntat och bör hanteras av det land som drar nytta av informationen. Grundproblemet är emellertid större än så, nämligen att det råder krig i världen, och att människor på alla sidor i konflikten hotas av våld. För att komma tillrätta med det problemet hjälper det inte att verka för att den egna sidans politiska och militära företrädare ska vinna över motståndarna genom överlägsen informationshantering.

Vad en säkrare värld kräver är istället att procedurer för att fatta beslut inom den globala politiken i högre grad utformas på ett sätt som låter alla parter komma till tals. Alla som vill något ska inte få sin vilja igenom, men konflikternas politiska dimensioner, exempelvis frågor om statsbildning, styrelseformer och medborgarskap, kan bara lösas genom utökat samarbete. I alla konflikter bör man därför agera så att det i efterhand är enkelt att förklara sina handlingar. För att uppnå det målet är ökad öppenhet kring säkerhetspolitiken ett bra hjälpmedel.

Det innebär inte att man måste avslöja sina planerade militära operationer. Tidsfördröjda krigsrapporter är ett alternativ. Vapenslag, förhörsmetoder, och insatsernas omfattningar i tid och resurser bör man som regel däremot tala öppet om oavsett tidpunkt.

Ska man förstå varför hemlighetsstämpeln är så populär inom säkerhetspolitiken räcker det inte att titta på hur politiken fungerar eller inte fungerar. Man behöver också se att politiker har egenintressen som inte alltid sammanfaller med allmänhetens.

Att svaga grupper betalar ett högre pris för krig och konflikter än vad styrande eliter brukar göra är lika sant bland kvinnor i Afghanistan och Kongo som bland de ekonomiskt eftersatta delarna av det amerikanska samhället som försörjer krigsmakten med soldater. Att det starkaste fredsintresset återfinns utanför den politiska eliten stämmer också överens med välkända teorier om varför liberala demokratier inte går i krig med varandra: chansen för fred anses öka när eliternas direkta inflytande över säkerhetspolitiska beslut begränsas genom demokratiska procedurer.

Man ska därför inte vänta sig att regeringar kommer att verka för den öppenhet kring säkerhetspolitiken som världen skulle må bra av. Tvärtom kommer öppenhetsförespråkarna att utmålas som ytterligare en fara. Men den bilden grundar sig alltså inte bara i verkliga hot, utan också i makthavares egenintresse att kunna utöva makt utan den begränsning som varje demokratisk procedur innebär.

Den utveckling mot större öppenhet inom säkerhetspolitiken som vi just nu bevittnar är bra. Att erbjuda juridiskt skydd och politiskt stöd för de organisationer som bidrar till att öka allmänhetens kännedom om vilken säkerhetspolitik som man betalar för borde vara ett självklart steg i det arbetet. Svenska medborgare bör göra sin del. Politiskt valda majoriteter kommer inte att göra det.

HANS AGNÉ

forskare i Statsvetenskap, Stockholms universitet och Utrikespolitiska institutet