I dag ska konstitutionsutskottet avgöra frågan om vi ska införa en lagstiftning som innebär att gåvor till enskilda politiker eller partier i framtiden ska redovisas öppet. Det här är numera en självklarhet i de allra flesta moderna demokratier över hela världen, för att minska risken för korruption. Företag och enskilda ska inte kunna köpa sig till politiskt inflytande, i det fördolda. Öppenhet och transparens är hörnstenar i demokratier.

Sverige är i den här frågan ett tämligen unikt undantag. I Europa är det bara San Marino, Malta och Schweiz som, förutom Sverige, saknar sådan lagstiftning. Det är en pinsamhet som ganska enkelt skulle gå att få en förändring av, om viljan finns.

För så kan det rimligen inte fortsätta.

De svenska riksdagspartierna samlar i varierande grad in pengar bland privatpersoner som en del av sin totala finansiering av verksamheten. Enligt partiernas årsredovisningar för valåret 2006 är Moderaterna det i särklass mest framgångsrika partiet när det gäller insamlade belopp. Det året samlade de in drygt 30 miljoner bland fysiska personer. S samlade in drygt 3,4 miljoner kronor, KD drygt 550000 kronor, MP 160000 kronor och FP cirka 100000 kronor. V och C redovisar 0 kronor.

Moderaternas insamling var alltså cirka åtta gånger större än de övriga sex partiernas tillsammans. Att antalet bidragsgivare till detta parti halverats mellan 2002 och 2006 medan det insamlade beloppet nästan tredubblats tyder på att det kan finnas enskilda personer som bidragit med mycket stora belopp.

Det är framför allt Moderaterna som vägrat att ge insyn i vilka det är som finansierar partiet. Men även KD har sagt nej till lagstiftning. C, FP och S har följt med och accepterat situationen, trots att det i grunden funnits en insikt om att öppenhet är bättre. Nu tycks gruppen av riksdagspartier som inte vill att deras finansiärer avslöjas, ha utökats med Sverigedemokraterna.

I valrörelsen hände dock något som förändrade läget. Korruptionsfrågan diskuterades relativt brett efter initiativ från bland andra Miljöpartiet. I debatten ändrade sig Socialdemokraterna då tydligt och sällade sig till oss som förespråkat en lagreglering. Även Centern följde med genom att Maud Olofsson i radions partiledardebatt sade att hon ville ha en lagreglering. Det vore därför naturligt att den majoritet som finns i riksdagen för en lagreglering också förverkligar det genom ett riksdagsbeslut.

Jag vill inte på något sätt misstänkliggöra någon för hur situationen ser ut i dag. Men land ska med lag byggas. Vi har länge varit påfallande naiva när det gäller korruptionsfrågor i Sverige. Det är genom att hantera risker i dag som vi slipper hantera skandaler i morgon. För det kan naturligtvis alltid uppstå misstankar om att det bakom stora bidragsbelopp kan finnas förhållanden som kan liknas vid tjänster och gentjänster.

Sådant har avslöjats i andra länder där det finns exempel på hur regeringsledamöter, partier och enskilda parlamentsledamöter låtit sig mutas för att verka för att stoppa eller genomföra enskilda frågor. Än tydligare exempel finns när det gäller entreprenader och stora statliga beställningar. Sådana misstankar och missförhållanden kan bara motverkas genom öppenhet som gör det möjligt att kontrollera och ifrågasätta misstankar om mutbrott.

Sverige har de senaste åren fått offentlig kritik från flera internationella organisationer. Europarådets enhet mot korruption har till exempel begärt av Sverige att lagstifta eller införa en bindande överenskommelse som offentligt redovisar vilka som är partiernas finansiärer och bidragsgivare. Regeringen har avvisat enhetens rekommendationer. Det argument som används är att valhemligheten riskerar att röjas.

Det är ett orimligt argument. Demokratin förutsätter hemlighet i valbåset, men öppenhet gällande den politiska makten. Med Moderaternas argumentation kunde ju annars statsministern kräva att hans identitet hemlighölls för att skydda hans valhemlighet. Pengar, när de används i stora mängder, är politisk makt. Om privata bidragsgivare till varje pris vill dölja politiska sympatier är det även med vårt förslag mycket enkelt att göra så, de kan avstå från att ge ekonomiska bidrag överstigande 20000 kronor till sitt parti.

Rätten till information är en förutsättning för demokrati. Väljarkåren har rätt att få vetskap om ekonomiska kopplingar mellan bidragsgivare och politiskt valda. Det betyder att allt måste göras för att undanröja minsta misstanke om att partier och politiker företräder dolda privata intressen. Det i särklass främsta verktyget för det är öppen, offentlig redovisning av partiernas bidragsgivare.

PETER ERIKSSON

ordförande KU

språkrör för Miljöpartiet de gröna