Hur post-konfliktskedet i Libyen hanteras av det internationella samfundet påverkar hur legitim en Syrieninsats anses vara.

Inger Österdahl och Ylva L. Hartmann.

Medan situationen i Syrien ser allt mörkare ut, har också möjligheten att skicka en fredsinsats till landet nått ett dödläge. Ryssland och Kina obstruerar varje initiativ som skulle kunna komma från FN. Uppemot 7500 personer har dött sedan oroligheterna tog sin början i Syrien i januari 2011.

Det libyska folket fick vänta två månader på en internationell insats, syrierna har hittills fått vänta över ett år. Många och viktiga paralleller kan göras mellan Libyen och Syrien. Hur post-konfliktskedet i Libyen hanteras av det internationella samfundet är inte bara viktigt för landets framtid. Det påverkar också hur legitim och angelägen en Syrieninsats anses vara.

Både Ryssland och Kina hänvisar till övertramp av säkerhetsrådets mandat i Libyeninsatsen för att förklara sin motvillighet till att stödja en motsvarande insats i Syrien. Libyeninsatsen är den första som uttryckligen tillämpat principen ”ansvar att skydda”, R2P (Responsibility to Protect). Begreppet myntades år 2001 och antogs i en reviderad form av FN:s generalförsamling år 2005. Det finns olika åsikter om hur framgångsrik Libyeninsatsen varit. Höll sig Nato inom Säkerhetsrådets mandat att skydda civila? Eller gick de för långt genom att ge rebellerna ett för starkt militärt stöd? En traditionell fredsinsats väntas inte välja sida i en konflikt; den ska i möjligaste mån stå enbart på fredens sida.

Oberoende av vad man har för åsikt om Libyeninsatsen så har det internationella samfundet genom att engagera sig i en R2P-insats också ett ansvar att återuppbygga. Något som verkar ha gått FN, Nato och de truppbidragande staterna obemärkt förbi. Detta gäller även Sverige.

I dag, cirka ett år efter att de första revolterna bröt ut i Libyen, fortsätter säkerhetsläget att vara oroligt. Väpnade grupper och milis kontrollerar stora delar av landet.

Enligt en rapport från Amnesty International begår dessa grupper allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter såsom utomrättsliga bestraffningar, tortyr samt fördriver civila från deras hem. Dessa hundratals väpnade grupper tar lagen i egna händer och hämnas på dem som anses ha varit trogna Gaddafi. Åtminstone tolv personer rapporterats ha dött sedan september förra året till följd av tortyr. Ett flertal personer har erkänt brott de inte begått för att få ett slut på tortyren.

Det libyska övergångsrådet har ingen kontroll över dessa grupper och behöver därför stöd från det internationella samfundet. Det är svårt att bygga upp ett väl fungerande rättssystem efter 40 år av diktatur. Den rådande instabiliteten, våldsamheterna och kränkningarna av mänskliga rättigheter och rättsstatens principer riskerar att äventyra Libyens övergång till demokrati. Trots det instabila läget och ett växande behov att säkra övergången till demokrati i Libyen har FN i dagsläget inte några nämnvärda insatser på plats.

Landet står inför många och tuffa utmaningar. Libyen måste ställa skyldiga till svars för de kränkningar av mänskliga rättigheter som övergången har inneburit, och detta med ett i dagsläget icke-fungerande rättsväsende. Detta har blivit extra tydligt med komplikationerna kring att ställa förre diktatorns son Saif al-Islam Gaddafi inför rätta. Vad vi befarar måste det lilla som fungerar i det libyska rättsväsendet koncentreras på detta om Saif al-Islam Gaddafi ska få en rättvis rättegång. Detta skulle i sin tur riskera de rättsliga processer Libyens rättsväsende måste ta itu med för att säkra en varaktig fred och stabil demokrati.

Den internationella brottmålsdomstolen i Haag bör därför ta Saif al-Islam Gaddafis fall för att lätta trycket på ett redan belastat libyskt rättsväsende.

Det är viktigt att stabiliteten säkras i Libyen så att inte framstegen går till spillo. Detta är också viktigt för att utröna effekterna av den första tillämpningen av R2P-principen. En konkret och mycket cynisk effekt är just motvilligheten att göra något åt den humanitära katastrofen i Syrien i dag. Om en R2P-insats skulle bli aktuell i Syrien, kommer den att få en större legitimitet om Libyen insatsen och landets övergång till demokrati sköts på ett rättmätigt sätt. Detta behövs för att säkra R2P-konceptets framtid.

INGER ÖSTERDAHL

professor i folkrätt vid Uppsala universitet

YLVA L. HARTMANN

forskningsassistent i folkrätt vid Uppsala universitet