”Omvändelse under galgen”

Dock är det en omvändelse under galgen och en inrikespolitisk krishantering lika mycket som en säkerhetspolitisk omorientering. Man kan inte gå till val på en ansvarslös säkerhetspolitik, som den man förde fram till den dag då ryska trupper gick in i Georgien. Den dag då Afghanistandoktrinen – ”Sverige försvaras bäst i Afghanistan” - blev alldeles stendöd.

I försvarsministerns uttalanden den senaste månaden kan man se att det är ett motvilligt återtåg som inletts. Först existerade ingen öst-västkonflikt eftersom Rysslands strategiska intressen bara fanns i söder. I nästa steg konstaterades att även Ukraina var berört av ryska intressen men att läget för de baltiska staterna fortfarande var stabilt, eftersom de var medlemmar i både Nato och EU. Det skulle också vara högst opassande att ens ifrågasätta värdet av EU:s och Nato:s garantier till balterna.

Försvarsministern försökte alltså sopa undan den mest relevanta fråga som de baltiska staterna och därmed även Sverige och Finland nu har att ställa sig, sedan man sett ryssarnas stridsvagnar rulla in i Georgien med motiveringen att man måste skydda sina medborgare i ett annat land.

Man kan bara hoppas att regeringen och socialdemokraterna hittar en gemensam väg att hantera vår nya säkerhetspolitiska situation. Tyvärr finns det oroande tecken på motsatsen. Alliansens problem att samordna sin försvars- och utrikespolitik har tacksamt noterats och utnyttjas när Mona Sahlins uttalar sig Ekots lördagsintervju och Leif Pagrotsky skriver i SvD den 8 september. De är beredda att hårt attackera Carl Bildt och samtidigt smeka statsministern medhårs.

Risken är att vi får en kör av uttalanden som kommer att tala om för oss hur viktigt det är att vidmakthålla goda relationer med ryssarna och att på alla sätt integrera landet i övergripande västliga ekonomiska organisationer och nätverk. Detta och inget annat. Men en ren eftergiftspolitik kommer att ha lika liten framgång nu som när den sist prövades av Chamberlain på 1930-talet. Carl Bildt, med sin stora förhandlingserfarenhet från konflikten på Balkan och djupa kontakter med både amerikaner och ryssar, vet att en förhandlingsmodell som bjuder fördelar i hopp om att skapa kompromissvilja hos motparten, är värdelös i det stora internationella spelet. Varje eftergift som erbjuds, utan att man samtidigt säkerställer en motprestation, kommer att slukas utan gengåvor. Det är som om den aldrig existerat och ses endast som ett tecken på svaghet.

Jag är därför övertygad om att Carl Bildt har rätt när han kräver tydliga motåtgärder som svar på ryssarnas inmarsch i Georgien, även om vi bör hålla oss kallsinniga till de aggressiva signaler, som snart kan ackompanjera det amerikanska presidentvalet. Naturligtvis skall vi på alla sätt främja ryska medborgares kontakter med europeiska unionen, underlätta utbyten på alla nivåer och stödja en demokratisk utveckling i Ryssland. Men när det gäller hårdvaran – den ekonomiska integrationen – kan vi inte bara fortsätta som om inget har hänt. En stat som ökar sina rustningar med 30 procent om året och så tydligt och arrogant visar sig beredd att använda sig av militärt våld kan man inte enbart försöka påverka med en stor knippa morötter. Då kommer en dag då man står där med bara blast i näven.

Bakom ett klokt och välvilligt umgänge med den nya Putin-staten måste det finnas en militär förmåga som inte kan negligeras. Både regering och opposition borde kunna enas om att en framgångsrik europeisk rysslandspolitik måste innehålla båda dessa faktorer – ekonomiska incitament och militär förmåga. Men dessutom krävs en enad europeisk säkerhetspolitik, vilket försvåras av Tysklands beroende av rysk gas. Det leder oss tillbaka till frågan om värdet av EU:s garantier till balterna och vår egen långsiktiga säkerhet.

För oss gäller nu att plocka upp spillrorna av vårt försvar och se vad vi kan åstadkomma med det som finns kvar och vad vi kan behöva tillföra.

Att idag hacka på försvarsministern, som inlett sin säkerhetspolitiska Canossavandring från Afghanistan till Östersjön, vore att sparka på den som ligger. Man får se positivt på hans svar i Mikael Holmströms intervju i dagens Svenska Dagblad. Alla de frågor de samtidigt reser får anstå. Alla utom en. Varför antyder Tolgfors att den ryska numerären vid anfallet mot Georgien bör vara normerande för vår säkerhetspolitik? 1200 stridsvagnar och ett par 10.000-tals man var vad som krävdes för att krossa Georgien. Vem vet vad Ryssland kan sätta in i ett angrepp mot en annan grannstat om några år – eller kanske redan idag?

För övrigt anser jag - som alltid- att Gotland måste försvaras.