Sveriges Radio avslöjade den 26 november 2005 att Stockholms moskés bokhandel sålde kassetter och cd-skivor med uppmaningar till mord på judar.
Justitiekanslern Göran Lambertz inledde en förundersökning som så småningom lades ned med hänvisning till att hatpropagandan måste ses i ljuset av Mellanösternkonflikten.

Beslutet har väckt starka reaktioner. Kritikerna menar att det framöver är fritt fram för hets mot vilken folkgrupp som helst med hänvisning till en lämplig konflikt.

JK förklarar att sammanhanget, syftet, tonfallet kan vara avgörande för bedömningen och att detta ligger "precis på gränsen".

Vid ett offentligt möte den 10 april gör JK dessutom ett häpnadsväckande tillkännagivande om sitt beslut: "Jag har hela tiden sagt att detta är pedagogiskt omöjligt att förklara - men rätt."

Man kan fråga sig om JK-beslut som är omöjliga att förklara överhuvudtaget kan vara meningsfulla. Det dunkelt tänkta är det dunkelt sagda.

JK skall enligt Verksförordningen 7 ¤ använda "ett klart och begripligt språk" i myndighetens skrivelser och beslut. Om JK under arbetets gång har insett att han inte lever upp till detta krav, borde han minnas sin Tegnér och fördjupa analysen tills han når klarhet.

Vägen mot beslutet är kantad av tveksamma inslag. Husrannsakan hos Stockholms moské genomförs tre dagar efter det första radioprogrammet.

Ingen av poliserna har adekvata kunskaper i arabiska. Det beslagtagna materialet gås igenom av en tolk. Det framgår inte vilka kvalifikationer tolken har att för JK utpeka de inslag som förefaller misstänkta i ljus av de, enligt JK:s utsago, juridiskt hårfina gränsdragningarna mellan hets mot folkgrupp och grundlagsstadgad yttrandefrihet.

Enligt Verksförordningen får JK "vid behov anlita experter och sakkunniga". JK väljer att förlita sig på tolkens specialistkunskaper och förtydligar detta i sitt beslut där han redovisar sina insikter om islamiska texter med hänvisning till "vad tolken har berättat".
Den som vill gå till källorna har inget hos JK att hämta. Inga utskrifter av det beslagtagna materialet har gjorts, vilket JK i efterhand beklagar.

Beslaget har hävts och materialet har återlämnats till moskén utan att några kopior hade gjort. Beslutsunderlaget är utplånat.

De allvarligaste invändningarna måste dock riktas mot JK:s sätt att presentera sina överväganden inför det juridiskt besvärliga beslutet. Inget tyder på att JK har ställt sig två för begripligheten helt avgörande frågor: varför äger uttalandena endast giltighet i direkt koppling till Mellanösternkonflikten? Vem ingår i den folkgrupp som hetsen riktas mot?

Man "ber om kraft att bekämpa judarna", "tillskriver judarna egenskaper", "uttalar en förbannelse över judarna". "Fienderna är judarna och de kallas genomgående för bröderna till aporna och grisarna."

JK förklarar inte varför det är av underordnad betydelse att dessa mönster är äldre än konflikten mellan israeler och palestinier. Han för inget resonemang om huruvida detta möjligen även riktas mot svenska judar.

Han glömmer den 78-åriga svenska judinnan
Perla Hermele som för fyra år sedan mördades av en palestinsk självmordsbombare. Han glömmer hotbilden mot svenska judar.

I denna oförmåga att ens antyda dessa frågeställningar går JK definitivt vilse i sin redan på förhand uppgivna pedagogik.

Ändå presenterar JK sitt ofullgångna beslut och luckrar därmed upp skyddet mot antisemitiska och rasistiska hatbudskap.

Det finns bara ett hedervärt sätt att återskapa förtroendet: JK måste på eget initiativ och utan att vänta på eventuella nya fakta i målet ta upp fallet igen.
Det är omöjligt att sia om resultatet av förnyad prövning.

JK måste dock ha som mål att återkomma med en nyanserad, fullödig och i alla stycken begriplig redogörelse för sina överväganden.

Om sådant fördjupat resonemang inte leder till förändrat ställningstagande, bör riksdagen fundera om lagen om hets mot folkgrupp i sin nuvarande utformning lever upp till sitt syfte.