Man brukar säga att omskärelsen är det sista som man lämnar när en jude sekulariseras. Även judar som inte fastar på Yom Kippur ­eller judar som äter fläsk låter omskära sina barn.

Jag lämnade egentligen judendomen när jag förstod innebörden av morgonbönen, vars tredje välsignelse tackar gud ”för att du inte skapat mig till kvinna”.

Men även efter mitt avsked till judendomen lät jag omskära två av mina pojkar. Jag gjorde det övertygad om att omskärelsen ­inlemmade mina barn i en mångtusenårig gemenskap, som jag ändå kände stolthet över.

På ett djupare plan var jag övertygad om att jag inte skulle kunna identifiera mig helt och hållet med min avkomma om den inte ”präglades” på samma sätt som jag och alla mina farfäder.

Det var först när jag blev sambo med en kvinna, som hade en liten oomskuren pojke, som jag insåg mitt fruktansvärda misstag. Jag kunde älska pojken och uppfatta honom som ett av mina barn utan att hans förhud – vilket befängd tanke – skulle stå oss emellan.

Cordelia Edvardson är en av mina mest beundrade skribenter. I sin kolumn i SvD den 14/8, som också är en replik till Per Bauhns inlägg på Brännpunkt den 5/8, gör hon en analys, som ligger i linje med mina egna tankar, av diskussionen kring ”rekonstruktionen” av mödomshinnan.

Men när det gäller omskärelsen av pojkar, både muslimer och judar, har jag en annan uppfattning.

Föreställ dig att jag idag kommer till Socialstyrelsen som representant för en ny religion som etableras i Sverige. Religionen är inte problematisk i sig och har funnits i andra delar av världen i tre tusen år.

Föreställ dig vidare att jag, som företrädare för den nya gruppen ansöker om tillstånd att skära bort spetsen på näsan på alla flickebarn som föds inom gruppen, eftersom gruppen har lovat göra detta för flera tusen år sedan och i all framtid. Föreställ dig att ingreppet ska göras utan bedövning – för det mesta – och att det är ­oåterkalleligt. Vad tror du Socialstyrelsen skulle ge mig för svar?

Omskärelse av pojkar är en barbarisk handling som strider mot förnuft och moral. Även påstådda medicinska fördelar är otillräckliga för att acceptera en handling, som utförd på försvarslösa barn omvandlas till övergrepp.

Att införa barn i den kristna gemenskapen, även det utan deras tillåtelse, är också ett övergrepp – men som tur är är det kristna övergreppet av reversibel natur.