Salomon Abresparr, Fältbiologerna, och Margareta Nobell, Urbergsgruppen, ger i en replik 28/12 på vår debattartikel om behovet av metaller och gruvor uttryck för vad som på engelska benämns ”NIMBY” (Not In My Back Yard, på svenska ungefär ”inte på min mark”), det vill säga de inser att vi behöver metaller och mineral men dessa ska inte brytas här. Man anför i huvudsak miljöskäl till varför inga gruvor bör finnas i Sverige. Detta är ett i grunden omoraliskt förhållningssätt. Både Abresparr och Nobell, liksom deras vänner inom fältbiologerna och urbergsgruppen, kommer under sin livstid att i genomsnitt använda över 1700 ton metaller och mineral. I en värld där befolkningen ökar och samhällen urbaniseras ökar behovet av metaller och mineral. Det vore därför intressant att få höra hur Abresparr och Nobell tänker sig lösa detta behov.

Abresparr och Nobell säger att ”vi måste också säkerställa att den metall och mineral som ändå behöver brytas, tas från områden som bäst tål denna påverkan”. Var någonstans anser Abresparr och Nobell att detta är? Det är, enligt dem, tydligen inte i Sverige där vi har rätt geologi, en god infrastruktur, är ett glesbefolkat land med högutbildad arbetskraft, bra miljölagstiftning och stabila politiska villkor, alla kriterier som ger goda förutsättningar för ett hållbart utnyttjande av naturresurser.

Det är också intressant att man anser att kommuner blir ”totalt beroende av arbetstillfällen i en gruva som på sikt skadar deras livsmiljö”. Vi undrar om kommunalråden i de mest gruvintensiva kommunerna i Sverige, till exempel Kiruna och Gällivare, delar detta resonemang om att arbetstillfällen i gruva är ett negativt beroende för kommunerna?

Som vanligt i debatten ser man på återvinning och återanvändning som lösningen på problemet. I vår artikel konstaterade vi att återvunnen koppar kan stå för 20–35 procent av det totala behovet samt att ungefär 40 procent av råvaran till nytt stål utgörs av skrot. För att belysa detta ännu tydligare kan vi använda koppar som ett exempel. För närvarande är det globala behovet av koppar 23 miljoner ton per år och behovet ökar med cirka 3 procent per år beroende på tillväxt och befolkningsökning. Som ett exempel kan vi räkna med att koppar är bundet i mänsklig användning i genomsnitt 25 år (kopparledningar, rör, elektronik, hustak med mera). För 25 år sedan var den globala produktionen drygt 8 miljoner ton. Om vi skulle återvinna all koppar som producerades för 25 år sedan (vilket i sig är utopiskt) skulle det alltså motsvara endast cirka 35 procent av det nuvarande behovet på cirka 23 miljoner ton. Dessutom ligger vi redan idag på en återvinningsgrad för koppar på runt 50 procent. Liknande beräkningar kan göras för andra metaller.

Slutsatsen blir att återvinning är bra och viktig, men den är inte lösningen på vårt nuvarande behov av metaller. Inom överskådlig framtid måste detta täckas från gruvproduktion.

Man häpnar också över synen att ”Det behövs starkare lagstiftning med högre skydd av natur, vilket säkerställer att inga tillstånd ges för gruvdrift i områden där grundvattnet eller vattnet i älv, sjö eller hav hotas”. I Sverige har vi en mycket väl fungerande miljölagstiftning, om än med en alltför långsam myndighetshantering. Vi har en gruvindustri som är ledande vad gäller miljöteknik och hållbarhetstänkande. Att man då går ut och kräver att i princip all gruvdrift ska upphöra (för grundvatten finns överallt i Sverige) är ett omoraliskt synsätt eftersom både Abresparr och Nobell kommer att förbruka metaller och mineral som då inte kan produceras i Sverige utan måste utvinnas någon annanstans i världen med avsevärt mycket större negativa konsekvenser på både natur och människor.

Om Fältbilogerna och Urbergsgruppen med flera organisationer vill tas på allvar bör nog argumentationen vara en annan. Nu utgör de särintressen som desperat söker argument, som vi ovan visat inte håller, för att stoppa den gruvdrift som producerar de metaller och mineral de själva är beroende av.

Om istället dessa intresseorganisationer sökte samförstånd med gruvnäringen för att gemensamt bygga det goda samhället är vi övertygande om att vi i Sverige mycket väl kan förena en stark gruvindustri med turister, urbefolkning och alla andra med rättmätiga behov av vår rika natur.

PÄR WEIHED

professor i geologi, Luleå tekniska universitet

PER AHL

vd SveMin

Fler debattartiklar om exploatering och miljö: