Elisabeth Gerle tar då i! (SvD Brännpunkt den 12 februari.) När kvinnliga och manliga präster och professorer tillsammans försvarar äktenskapet mellan man och kvinna, som inte bara alla kyrkor utan också de flesta samhällen gör, beskylls de inte bara för att vara en klerikal elit med en speciell tolkning av skapelsen.
De buntas utan vidare ihop med kvinnoförtryckare, diskriminerare och rasister. Detta skapar inte särskilt goda förutsättningar för den dialog och teologiska reflektion som ärkebiskopen efterlyser. (SvD Brännpunkt den 4 februari.)
Svenska kyrkan står fast vid att ”äktenskapet är en Guds gåva instiftat till samhällets bestånd, till människors hjälp och glädje, till inbördes samhörighet i mörka och ljusa dagar” och att ”äktenskapet är ett heligt förbund förordnat och välsignat av Gud, himmelens och jordens skapare”.
Så heter det i vigselordningen, som tar för givet att äktenskap ingås mellan en man och en kvinna. Detta har kyrkan alltid lärt. Det behövs en man och en kvinna för att det ska bli några barn, vilket inte är detsamma som att alla män och kvinnor får barn.
Det finns dessutom i den kristna traditionen ett synsätt att mannen och kvinnan kompletterar varandra, växer och blir vad de är avsedda att vara i det kärleksfulla och varaktiga mötet med varandra. Det är kanske äktenskapets djupaste mening.
Det är först i vår tid och i vår del av världen som homosexuellas önskan om att utan diskriminering dela livet med någon av samma kön har reglerats. Det är mycket bra.
Men man måste, som ärkebiskopen skriver, hålla isär att samhället ger samma juridiska skydd för olika samlevnadsformer och kyrkans teologiska tolkning av vad ett äktenskap är.
Kyrkan ska ställa upp mot all diskriminering av homosexuella. Det behöver inte leda till att den gör avkall på äktenskapet som en förening mellan man och kvinna.
Vid kyrkomötets senaste debatt kring dessa frågor argumenterade jag för att kyrkan hellre bör ge upp sin juridiskt bindande vigselrätt än betjäna en könsneutral äktenskapslagstiftning.
(Se även missionsföreståndare Krister Anderssons inlägg på SvD Brännpunkt den 15 februari.)
Som i de flesta andra EU-länder kan den juridiska delen av ett äktenskap och ett partnerskap vara enbart en civil angelägenhet. Kyrkan kan sedan, i pastoral omsorg, välsigna både äktenskap och partnerskap – om den vill.
Om kyrkan därermot vill bejaka och fastställa en könsneutral vigselordning, måste det göras av kyrkomötet. Denna ordning skulle då bli ett officiellt uttryck för kyrkans tro, lära och bekännelse.
Ordningen med dess underliggande teologi skulle vara bindande för alla biskopar, präster och diakoner. Att detta skulle medföra stora spänningar inom kyrkan är alldeles givet.
Svenska kyrkan skulle också genom ett sådant beslut skilja sig från praktiskt taget alla kristna kyrkor i en mycket central teologisk fråga, som på de flesta håll har starkare laddning än ämbetsfrågan.
Tvärtemot Elisabeth Gerles lättsinniga avfärdande av hänvisningar till Bibel och tradition, inbjuder Hammar till samtal just om en förnyad tolkning av Bibeln och traditionen i vår egen tid. Han är själv beredd att gå längre i nytänkande än de flesta.
Jag menar att tolkningen kontinuerligt måste göras tillsammans med andra kyrkor. Inte för att de skulle utöva någon ”vetorätt” vid våra beslut i Svenska kyrkan utan för att vi lever i en förpliktande gemenskap med dem och har ett otvetydigt uppdrag från Kristus själv att göra allt för att fördjupa enheten.
Kyrkorna har ett ömsesidigt ansvar för varandra och måste i all ödmjukhet se till att ingen överger det de tillsammans tror vara den apostoliska tron.
I ett mycket hovsamt brev skriver kardinal Kasper, som har huvudansvaret för enhetsfrågorna i Rom, till ärkebiskop Hammar:
”Jag ber er därför att ta med och beakta det ekumeniska perspektivet och de teologiska argument, som ligger till grund för vår gemensamma tradition, när besluten ska fattas av olika instanser i den svenska evangeliska kyrkan och att ni tar ansvar för att de ekumeniska relationerna, som har vuxit, inte tar skada”.
Andra kyrkor är oroade över Svenska kyrkans självtillräcklighet. De vill påminna oss om kyrkans erfarenhet om att kärlek mellan människor är mer än starka känslor och att äktenskapet mellan man och kvinna bär på en hemlighet, som är djupt rotad i skapelsen och en spegel av Kristi relation till trons folk.
Flera kyrkor betraktar äktenskapet som ett heligt sakrament, som inte får förskingras under trycket av andra samlevnadsformer. Den stora majoriteten av dem som är aktiva i Svenska kyrkan anser att äktenskap och vigsel är förbehållet en man och en kvinna. Jag delar den uppfattningen.
Jag är inte beredd att betala det teologiska och ekumeniska pris som en övergång från civilrättsligt partnerskap till kyrklig homovigsel skulle kosta.
Jonas Jonson
biskop i Strängnäs
