Det finns stora och tydliga skillnader mellan alliansens och de rödgrönas klimatpolitik för den kommande tioårsperioden. Under denna period har regeringen som ambition att minska de klimatpåverkande utsläppen i Sverige med bara sju procent. Det är en ynklig ambition efter en mandatperiod när klimatfrågan stått allra högst på dagordningen och det finns en stor beredskap hos allmänheten för att vidta åtgärder. Vi rödgröna vill minska utsläppen fyra gånger så mycket under samma tid. Jag vill sätta ett riktigt ambitiöst mål för att jag är övertygad om att det spelar roll. I verkligheten.

Genom att sätta ett ambitiöst mål om utsläppsminskningar visar vi alla i hela samhället att vi menar allvar med att bli ett modernt föregångsland. Vi visar företagen att det kommer löna sig att satsa på klimatsmart teknik och utveckla nya energieffektiva produkter. Vi visar fastighetsägarna att det är läge att isolera huset och sätta upp solceller på taket. Vi uppmanar kommunerna att investera i bättre kollektivtrafik och renovera bostäder så att de drar mindre energi.

Erfarenheterna visar att när riksdagen sätter upp mål så händer det en massa saker i samhället. År 2002 satte riksdagen som mål att minska utsläppen med fyra procent fram till 2010. När Miljöpartiet tyckte det skulle vara 12 procent så anklagades vi för att föra landet i ekonomisk katastrof. Idag visar det sig att utsläppen minskat ungefär så mycket utan att denna katastrof har inträffat. Exemplet visar hur politiken ofta underskattar vad som händer utanför riksdagshuset.

Om vi ska kunna lösa klimatfrågan är det nödvändigt att kommuner, företag, skolor, föreningar och inte minst alla vanliga människor deltar och gör egna insatser för att minska sin klimatpåverkan. Vi måste ge människor möjligheter att bli en del av lösningen. Vi måste också ha politiker som visar uppskattning och stöttar klimatvänliga val i vardagen.

Det tycker inte Maud Olofsson. Hon menar att det bara är i riksdagen man ska besluta om klimatåtgärder. Det är ju det hon säger när hon kritiserar oss för att vi inte redan nu har en lista ”ton för ton” över hur utsläppen ska minska fram till 2020. Det är en otroligt pessimistisk syn på svenskarnas engagemang i miljöfrågor som näringsministern uppvisar. När Maud Olofsson säger att det inte behövs några nya åtgärder för att klara klimatmålen så säger hon samtidigt till folk att de inte behöver göra något.

Regeringen har formulerat ett mål utifrån den teknik och de styrmedel som finns idag. Vi rödgröna har formulerat ett mål utifrån vad forskarna säger behövs för att lösa klimatproblemen. Med Olofssons modell kommer Sverige att missa EU:s klimatmål till 2050 med 150 år.

Jag är inte rädd att föreslå åtgärder som minskar utsläppen, både på lång och kort sikt. Vi vill modernisera Sverige genom massiva investeringar i nya järnvägar. Vi vill ha snabbtåg som i 350 kilometer i timmen binder ihop Sveriges största städer, även med andra länder. Vi vill att staten ska satsa mer resurser så att tågen går i tid och att det finns sittplatser till alla dem som vill åka. Vi är övertygade om att det är riktig politik att nu passa på att göra renoveringar i miljonprogrammen när vi har hög arbetslöshet, renoveringar som minskar bostädernas energianvändning. Jag är också övertygad om att det måste blir dyrare att förstöra klimatet. Det är bara några av de klimatåtgärder vi föreslagit och som alliansen sagt nej till.

Jag tror inte på planekonomi. Samhället är så komplicerat och människor har så mycket kreativitet att det är en feltänkt idé att ha statliga flerårsplaner för allt som ska produceras. På samma sätt är det med Maud Olofssons idé om att vi idag ska besluta hur utsläppen ska förändras ”ton för ton” de kommande tio åren. Det leder till en pessimistisk och stagnerande klimatpolitik. Vi behöver istället en regering som vågar sätta tydliga mål och vill stödja alla dem som vill bidra till minskad klimatpåverkan.

MARIA WETTERSTRAND (MP)

språkrör