Gunnar Jervas

Båda sidor skulle därför ha mycket att vinna på en balanserad nedrustning.

Gunnar Jervas

För lite mer än ett år sedan undertecknade USA:s president Obama ett dokument om ytterligare sanktioner mot Iran. Det gällde en blockad av den iranska centralbanken, som gör det svårt för importörer att betala det de vill köpa från Iran.

Washington vill komma åt den iranska oljeexporten, vilken genererar mer än hälften av landets exportinkomster.

För några veckor sedan beslutade EU införa förbud mot import av iransk olja, sannolikt efter övertalning från USA. Flera EU-länder har ju redan nog med andra problem än att skaffa nya oljeleverantörer utan att kostnaden stiger.

Som motiv för sanktionerna angavs Irans anrikning av uran-235, som kan vara ett led i en kärnvapenanskaffning. Teheran hotar å sin sida att stänga Hormuzsundet om landets oljeexport hotas. Som synes rör det sig om ett spel på högsta nivå, med risk för ytterst allvarliga konsekvenser.

Det sagda leder till tre frågeställningar:

• Håller Iran på att skaffa kärnvapen?

• Vilka är i så fall motiven till detta?

• Vilka strukturella konsekvenser kunde en anskaffning få?

I november 2011 gjorde FN:s atomorgan IAEA gällande att man hyste ”stark oro” för att Iran eftersträvat, eller fortfarande försöker, framställa kärnvapen. Israel har sedan 1985 påstått att Iran är på väg att skaffa sig kärnvapen, medan USA började hävda detta 2002. Teheran fortsätter hävda att deras kärnprogram enbart har fredliga syften. Förhoppningsvis framkommer verkliga bevis under den nya resa till Iran som FN-inspektörerna gett sig iväg på.

Om Iran skaffade sig ett mindre antal kärnvapen följer frågan hur pass sannolik en insats skulle vara. Israel, Irans huvudantagonist, utgör ett tänkbart angreppsmål. Israel beräknas inneha cirka 200 kärnvapen. Iran skulle knappast kunna slå ut hela denna styrka, utan måste räkna med en betydligt värre vedergällning. Ett iranskt angrepp på någon större kärnvapenmakt ter sig naturligtvis än mer ödesdigert. Skulle Iran rikta ett kärnvapenangrepp mot något land utan kärnvapen, till exempel Saudiarabien, måste Teheran räkna med ett nukleärt motangrepp från USA.

Kom ihåg att kärnvapen bara satts in en enda gång, nämligen av USA mot Japan. 1945 hade Washington monopol på kärnvapen, så något nukleärt motangrepp var inte ens tänkbart.

Efter USA:s gruvliga demonstration intensifierades ansträngningarna av andra ambitiösa stater att skaffa sig kärnvapenstyrkor med andraslagskapacitet (förmåga att kunna förorsaka en angripare oacceptabla skador efter att först ha blivit angripen själv). Att attackera ett land med andraslagskapacitet skulle kunna liknas vid nationellt självmord.

Man kan undra varför ytterligare länder försöker skaffa sig kärnvapen om de är så ”oanvändbara” som det sagda antyder. Ett svar är att dessa vapen visst kan utgöra effektiva påtryckningsmedel mot stater som saknar nukleära vapen och inte skyddas av andra kärnvapenmakter. Ett annat svar är att redan ett fåtal kärnvapen i vissa fall kan skapa en betydande avskräckningsförmåga. Antag att Iran skaffat sig kärnvapen, men inte andraslagsförmåga, och att Israel skulle hota iranierna med ett omfattande angrepp. I en extrem krissituation som denna kunde Teheran slå till först, vilket Tel Aviv vet. Därför torde Israel dra sig för att utfärda hot av sagda slag.

I närheten av Iran finns amerikanska stridskrafter med omfattande kärnvapenkapacitet och förhållandet mellan USA och Iran präglas sedan länge av stor fientlighet. Israel drog sig för sin del inte för att bomba bort den irakiska kärnreaktorn i Osirak. Teheran torde därför räkna med kärnvapenhot som en realitet.

Irans främsta behov av kärnvapen tycks med andra ord vara av existentiell art. Om ett anskaffningsbeslut redan fattats vet vi inte. Troligen vill Teheran genom kärnteknisk forskning och utveckling skaffa sig kapacitet att framställa kärnvapen rätt så snabbt om man anser att det internationella läget så kräver.

Skulle Iran på sikt skaffa sig en kärnvapenstyrka med andraslagsförmåga kunde detta leda till stora strukturförändringar. USA har sedan länge – via en informell allians med Israel (den militärt starkaste staten i området) och Saudiarabien (det oljerikaste landet i världen) – kunnat försäkra sig om en övergripande kontroll över Mellanöstern och oljan. Skulle Iran framdeles bli en kärnvapenmakt att räkna med torde Israels kärnvapen kunna neutraliseras och Teheran motstå även amerikanska kärnvapenhot. Ett nukleärt dödläge skulle uppstå, vilket är vad USA till nästan varje pris vill undvika, och måste också ses som huvudmotivet till sanktionerna.

Varje försök av Israel eller Iran att bryta detta dödläge genom fortsatt nukleär upprustning skulle förmodligen misslyckas, eftersom följden bara torde bli ökade kostnader utan motsvarande fördelar. Båda sidor skulle därför ha mycket att vinna på en balanserad nedrustning, som på sikt kunde övergå i en kärnvapenfri zon. Med en på så sätt reducerad konfrontationsnivå borde utsikterna att lösa även andra problem, till exempel Palestinakonflikten, påtagligt förbättras.

GUNNAR JERVAS

säkerhetskonsult och docent vid Åbo Akademi, f d forskare vid FOA och FOI