Magnus Andersson (C), kommunalråd i Solna.

Att säga nej till tunnelbana i dagsläget är att säga nej till Stockholms utveckling.

Magnus Andersson

Christer G Wennerholm visar i gårdagens intervju upp ett otroligt kortsiktigt tänkande och hans agerande är inte professionellt.

Att ta in kostnader för olika typer av trafikslag är fullt rimligt, men att ha ett kortsiktigt tänkande gällande kollektivtrafiken är respektlöst mot dagens medborgares skattekronor och morgondagens medborgares möjligheter att få en levande stad.

Wennerholm ser eventuellt att tunnelbanan kommer byggas ut – ungefär samtidigt som han tror att han behöver rollator. Jag vill vara tydlig – Stockholm behöver tunnelbana före Christer G Wennerholm behöver rollator. Det är fullt möjligt att tunnelbanan kostar en aning mer än spårvagnar – men när det gäller Stockholms utveckling handlar det inte om att kortsiktigt räkna kronor och ören.

Det är uppenbart att jag och Wennerholm har olika syn på vilket Stockholm vi vill se. Jag ser ett Stockholm som växer bortom vår vildaste fantasi. Med nya, högre hus, med gröna oaser i staden och med människor från hela världen som samlas i en stad som ständigt växer. Spårvagn är inte en del av den visionen.

När Wennerholm säger att han ”är fullständigt övertygad om att Stockholm i framtida generationer kommer att bli en spårvagnsstad igen”. Vad är det egentligen han säger då? Jo, att Stockholm ska gå tillbaka i utvecklingen.

Spårvagnen började användas i Stockholm på 1870-talet och den tunnelbanan vi har i Stockholm invigdes 1950. Självklart tror jag inte att Christer G Wennerholm vill gå tillbaka till 1870-talets kollektivtrafik – men jag tror heller inte han är redo för 2010 talets kollektivtrafik.

Slussen har i dag 10 000 fler passagerare per dag än vad man hade 2003 – och befolkningstakten i Stockholmsregionen har inte stannat av. Det pågår en urbanisering som är långt mer omfattande än vad vi kan tänka oss.

I kommun efter kommun så slår befolkningsprognoserna fel och kommunerna får långt fler medborgare än vad man beräknat – och lägger då mer kraft på att bygga ut skolan och omsorgen. Detta måste också gälla kollektivtrafiken.

När fler företag etableras i Stockholmsregionen, när fler personer flyttar in från landsbygden och när fler nybyggare från andra länder väljer att slå ner sina bopålar i Stockholm så måste politiken förändras.

Stockholm kan inte bli vad Stockholm en gång var, utan Stockholm borde bli – vad Stockholm borde vara. En mångmiljonstad. En urban kärna i det lugna och natursköna Norden.

Då räcker inte spårbunden trafik ovan jord. Vi behöver all plats ovan jord vi kan, för att förtäta staden, bevara grönområdena och också lämna öppna ytor för alla medborgare att mötas på. Framtidens kollektivtrafik går under jord, eller som exempelvis i Bangkok och Shanghai – ovan bilvägen i form av spårbussar.

Spårvagnen är tystlåten och ger en chans till avkoppling. Tystnaden gräver vi ner och avkopplingen är en del av staden men inte en del av kollektivtrafiken. Syftet med kollektivtrafiken är att på effektivaste sätt transportera så stort antal människor som möjligt hem, till arbetet, till en dejt eller till fotbollsträningen. Att Christer G Wennerholm tvekar på tunnelbanan tyder på att han tvekar på Stockholms utveckling.

Det är en farlig situation. Hur stor kommer Stockholmsregionen att bli? Hur många nya företag har vi om 10 år? Hur många nya gymnasieskolor har vi om 25 år? Hur höga är husen? Eftersom vi inte kan svara på dessa frågor – bör vi heller inte svara på exakt hur kollektivtrafiken ska utvecklas och vi ska framför allt inte blankt säga nej till tunnelbanan, för det är det bästa vi har i dag.

Stockholmsregionens utveckling styrs inte bara av människors arbete utan också av politikernas mod. Att säga nej till tunnelbana i dagsläget är att säga nej till Stockholms utveckling. Det krävs betydligt större mod i landstingshuset.

MAGNUS ANDERSSON (C)

kommunalråd i Solna