Om drygt två decennier kommer koncentrationen av förmögenheter i Sverige att vara densamma som år 1900. Den rikaste procentens andel ökar från cirka 40 procent till cirka 60 procent, om utvecklingen skrivs fram från år 2006 till år 2035. Förhoppningsvis satte nu en och annan läsare kaffet i vrångstrupen. För en framtid som innebär ett motsvarande läge som senast rådde vid industrialismens genombrott och före demokratins intåg, känns nog för de flesta som ett hisnande kliv tillbaka i utvecklingen.
De flesta anser att en person, en röst är självklart. Men i verklighetens vardag så är den demokratiska obalansen mellan inkomstgrupper stor.
Dan Andersson
Monika Arvidsson
Att de med förmögenheter har större möjlighet att göra sina röster hörda än dem som knappt eller inte alls får ekonomin att gå ihop i slutet av månaden, förvånar nog inte många. Men är det ofrånkomligt att rika får bestämma mer än fattiga? Är det rimligt att mer pengar också berättigar till mer inflytande över samhällets form och utveckling? De flesta anser att en person, en röst är självklart. Men i verklighetens vardag så är den demokratiska obalansen mellan inkomstgrupper stor.
Individer i samhällets marginaler har svårt att hävda sig i förhållande till kapitalstarka personer och företag. Allt sedan omläggningen av den ekonomiska politikens inriktning på 80-talet, mot en nyliberal samhällsdaning, har inkomstskillnaderna ökat. Som en konsekvens av detta har också skillnaderna att i praktisk mening kunna delta i samhällsbyggandet ökat.
Den nya kapitalismen och demokratins möjligheter är en ny rapport från Arbetarrörelsens Tankesmedja. Där pekas på flera oroväckande framtidsscenarier om det kapitalistiska inslaget i samhällsekonomin i riktning och omfattning fortsätter som i dag. Som motvikt framhålls politikens behov av men också möjligheter till en reglering av kapitalmarknaden för att undvika en undergrävd demokrati.
Strävan efter jämlikhet innebär inte att ingen får vara rik. Det är heller inte att rikedom leder till högre konsumtion som är det viktiga, utan hur samhället påverkas. Det är förmögenhetskoncentrationens och den ökade inkomstspridningens externa effekter som är det centrala. På samma sätt är det viktiga inte vem som har en eller två bilar utan bilismens effekter på klimatet som är det centrala. Det absolut viktigaste för individens inkomstutveckling är inte hur mycket pengar grannen har på banken utan i vilken utsträckning han eller hon kan och får delta i arbetslivet. Att ha ett heltidsjobb är avgörande för individens ekonomiska levnadsstandard.
I den svenska politiska miljön ses demokrati och kapitalism som helt förenliga men liberaler i USA pekar på svårigheter att förena en oreglerad kapitalism med demokrati. Det starka argumentet för en kapitalistisk marknadsekonomi är att den bidar till mer effektivitet än en centralt planerad ekonomi. Men hur effektiv är den form av icke koordinerad kapitalistisk marknadsekonomi som nu utvecklas? Drivkraften för privata kapitalintressen är vinst – inte ett samhällseffektivt resursanvändande och statsfinansers stabilitet.
Det vi kan lära oss från omläggningen mot ett samhälle präglat av nyliberala idéer om politikens instrument och fördelning, är just att utvecklingen i grunden drivs av politiska idéer. Gillar man inte scenarier för den kommande framtiden, så är det fullt möjligt att göra om och slå in på en annan väg. Att den nya kapitalismen i dag sätter villkor och i stor utsträckning driver samhällen framför sig innebär inte att det är predestinerat att förbli så. Politiken besitter verktygen att bestämma samhällsordningen och så länge ett jämlikt samhälle är ett önskvärt mål, så måste dessa verktyg användas till att bygga system som ger medborgarna reella möjligheter till inflytande. Vi efterlyser ett större självförtroende och högre svansföring hos våra förtroendevalda på det här området! Marknadskrafter och kapitalism är bra på många sätt men ansvaret för det demokratiska samhällets väg framåt ska helt och fullt ligga hos politiken.
DAN ANDERSSON
författare till ”Den nya kapitalismen och demokratins möjligheter”, f d chefekonom på LO
MONIKA ARVIDSSON
utredningschef Arbetarrörelsens Tankesmedja
LÄS OCKSÅ: Vi måste sluta bekämpa rikedom
