Av Unicefs fjorton kriterier som behövs för att inte räknas som fattig faller 1,3 procent av barnen i Sverige utanför. Det innebär en topplacering strax efter Island.
Men bakom siffran 1,3 finns tusentals barn i Sverige som saknar grundläggande nödtorft som ett rikt land som Sverige borde kunna erbjuda. Detta måste vi arbeta för att åtgärda.
Men det ändrar inte att Unicefs andra mätproblem kvarstår. Detta adresserar de tyvärr inte i sin replik (Brännpunkt 2/8).
Det finns ett grundläggande och allvarligt fel i ett mätsystem som visar på att om lönerna i Sverige ökar mer än priserna innebär det mer fattigdom. Om majoriteten av människor får mer i plånboken, medan vissa ligger stilla på samma inkomst är det helt enkelt ökad inkomstspridning. Beroende på politisk hemvist kan man tycka att det är bra eller dåligt. Men det är aldrig detsamma som fler fattiga, eller ökad fattigdom.
Det verkliga problemet med Unicefs mätmetoder är att de leder till mycket konstiga slutsatser: Om arbetslösheten stiger kraftigt eller om Sverige slutar ta emot flyktingbarn skulle Unicefs favoritmått, relativ fattigdom, minska.
Att Sverige skulle bli ett mindre fattigt land med ökad arbetslöshet kan aldrig vara utgångspunkten för att bekämpa fattigdom. Särskilt inte när Unicefs egna rapport på engelska (measuring child poverty) visar att risken för barnfattigdom i Sverige är drygt tio gånger så hög om föräldrarna saknar jobb.
I Unicefs rapport visas också riskerna för fattigdom hos barn hos ensamstående, föräldrar med låg utbildning, och barn till invandrare. I alla dessa sammanställningar finns en risk på mellan 2 och 6 procent. Jag tycker att det är för högt, men Sverige är samtidigt konsekvent det land i EU där barn löper minst risk att hamna i fattigdom trots att föräldrarna är arbetslösa, ensamstående eller flyktingar.
Fler i arbete, bättre skola och ökad integration är därmed vägen till färre fattiga barn.
Anders W Jonsson (C)
förste vice partiordförande
