”I Sverige måste man vara frisk för att kunna vara sjuk”. Så svarade en person på frågan ”Vad förknippar du med begreppet ojämlikhet inom vården” i en ny Novus-undersökning. Är du dessutom man, bor på rätt ställe och har det gott ställt ekonomiskt, tror svenskarna att du har de bästa förutsättningarna att få sjukvård när du behöver det.
85 procent av de tillfrågade tror inte att alla svenskar får vård på lika villkor.
Anders Blanck och Ilija Batljan
85 procent av de tillfrågade tror inte att alla svenskar får vård på lika villkor. 58 procent tror att det finns skillnader i hur manliga respektive kvinnliga patienter behandlas inom vården. 85 procent instämmer med påståendet att det finns geografiska skillnader inom vården. 82 procent anser att hälsan är ojämlikt fördelad mellan olika sociala grupper.
Samtidigt tror 58 procent att om de själva, eller någon av deras närmaste, skulle drabbas av en svår sjukdom, skulle de få tillgång till den mest effektiva sjukvården i Sverige. 3 av 4 tror också att de själva eller en anhörig skulle få tillgång till de mest effektiva läkemedel som finns. Samma siffra för politiker, tjänstemän och journalister är 94 procent.
Bilden är tydlig. Ojämlikhet i vården är ett problem som oroar många. Samtidigt oroar man sig inte främst för sin egen del. Ju mer priviligierad man är, desto mindre oroar man sig för att man skulle bli offer för en ojämlik och otillräcklig sjukvård. Allmänheten delar inte politikers bild av att svensk sjukvård skulle vara jämlik.
Socialstyrelsen bekräftar allmänhetens oro. SKL:s och Socialstyrelsens Öppna jämförelser av hälso- och sjukvårdens kvalitet och effektivitet 2011 visar att skillnaderna mellan landstingen minskar, medan de socioekonomiska skillnaderna består.
Samtidigt finns det fortfarande ett stort utrymme för att öka rättvisan mellan olika landsting. I sin rapport Om jämlikhet i vården påpekar Socialstyrelsen att de olika nivåerna på avgifter för sjukvård, den varierande tillgången till specialistkompetens och de stora variationerna vad gäller läkemedelsförskrivning skulle kunna harmoniseras för att utjämna de regionala ojämlikheterna inom sjukvården.
Inom ramen för SKL:s och Socialstyrelsens Öppna jämförelser har ett antal indikatorer, främst dödlighetsmått uppdelat på olika utbildningskategorier också studerats. En tydlig skillnad finns mellan grupperna. Personer med låg utbildningsnivå har en högre dödlighet än personer med hög utbildningsnivå.
Socialstyrelsens uppföljningar visar att en del av de obefogade skillnaderna mellan könen har minskat. Samtidigt kvarstår oroande faktum, som att oproportionerligt många lågutbildade män tar sitt liv.
Förutom den uppenbara orättvisa som ojämlikheten i vården skapar är den mycket kostsam för samhället. Socialstyrelsen har låtit beräkna vad skillnader mellan utbildningsgrupper i förtida åtgärdbar dödlighet och undvikbar slutenvård motsvarar i samhälleliga kostnader. De skriver: ”kostnaderna för skillnaderna mellan hög- och lågutbildade uppgår till minst cirka 1 miljard kronor per år i direkta sjukvårdskostnader och ytterligare 5 miljarder per år i indirekta kostnader i form av produktionsbortfall. Till detta kan läggas över 100 miljarder kronor per år i indirekta kostnader på grund av lägre livskvalitet.”
Regeringen har gjort arbetslinjen till sin politiska profilfråga. För att sådan politik ska bli trovärdig bör arbetslinjen, och ambitionen att hjälpa folk tillbaka till arbete, genomsyra även hälso- och sjukvårdspolitiken.
Sjukvården tycks hittills varit undantagen från den spariver och kostnadshets som på många håll länge varit vardag i äldreomsorgen. Men det ensidiga fokuset på besparingar som gav upphov till den ovärdiga Carema-skandalen håller på att smitta av sig på sjukvården. Det här verkar inte vara något som budgetansvariga politiker är intresserade av att diskutera. Istället kan man misstänka att de gömmer förändringar i tekniska utredningar, som de hoppas inte ska uppmärksammas förrän det är för sent.
Ojämlikheten i sjukvården är ett problem som kräver uppmärksamhet och initiativ på högsta politiska nivå. Att uppnå en mer jämlik hälso- och sjukvård – och samtidigt stärka patientens ställning, oberoende dennes socio-ekonomiska status, ursprung, ålder, hemort och kön – anser vi är en av de största och viktigaste utmaningarna för det svenska hälso- och sjukvårdssystemet.
Det krävs sjukdomsinsikt hos dem som har ansvaret och möjligheten att göra något åt problemet med ojämlik vård. Kanske är det därför dags att tala med nationalekonomer på nationalekonomers vis och säga: Ojämlikheten kostar. Den kostar för individen. Den kostar för sjukvården. Den kostar för Sverige. Är det något finansdepartementet och socialdepartementet är villiga att fortsätta betala för?
I sin rapport om ojämlikhet i vården föreslår Socialstyrelsen att regeringen bör tillsätta en nationell kommission i syfte att minska sociala och regionala skillnader i hälsa och vård. Den forskande läkemedelsindustrins intressen sammanfaller här med det bredare allmänintresset av jämlika villkor till sjukvård.
Därför tillsätter LIF – de forskande läkemedelsföretagen – nu en självständig kommission, med Ilija Batljan som ordförande, vars uppgift är att oberoende utreda, analysera och få gehör för viktiga aspekter av ojämlikheter inom vården. Socialdepartementet, finansdepartementet och andra som vill göra svensk sjukvård bättre och mer rättvis är välkomna att delta i detta viktiga arbete.
ANDERS BLANCK
vd, LIF, de forskande läkemedelsföretagen
ILIJA BATLJAN
fd socialdemokratisk landstingspolitiker
