Sedan 2006 har vi en lag som ger barn som bevittnat brott mot närstående rätt till brottsskadeersättning av staten. Märk väl: inte av den som orsakat rätten till ersättning – utan av skattebetalarna och utan rätt för staten att kräva skadevållaren på pengar.
Hur just denna lag ska kunna motverka mäns våld mot kvinnor är höljt i dunkel.
Rolf Hillegren
Lagen motiveras med att barnen ska synliggöras, att den ingår i regeringens arbete för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor samt för att möjliggöra straffskärpning för gärningsmannen vid fällande dom.
Om detta finns åtskilligt att fundera över, men förvånansvärt nog tillkom denna lag utan större invändningar från remissinstanserna. De synpunkter som framfördes gick främst ut på att lagen strider mot gängse skadeståndsrättsliga principer, vilket är illa nog. Mindre förvånande är att lagen hittills inte lett till särskilt många utbetalningar. Detta beror säkerligen på att den ger upphov till ett flertal frågor och problem och jag vill peka på några.
För undvikande av missförstånd vill jag framhålla att barn som på olika sätt har det svårt bör få bästa möjliga stöd av samhället, men jag betvivlar att kontantutbetalningar av skattemedel är ett verksamt bidrag till sådana intentioner. Barn som tvingas bevittna våld eller hot lever i miljöer där atmosfären sällan är harmonisk, där missbruk hör till vanligheterna och ungängestonen ofta är hård med mycket skrik och mindre välvalda ord. Jag är övertygad om att vardagen i dessa miljöer kan vara väl så oangenäm även då brott inte förekommer.
Det kan därför ifrågasättas varför ersättning ska betalas ut just de gånger ett brott har bevittnats. Om lagstiftaren hade fullföljt sin tankegång borde slutsatsen rimligen ha blivit att barn som lever i utsatta miljöer bör få ett månatligt bidrag som plåster på såren. Och hade man sträckt tanken så långt borde det orimliga i lagen stått klart.
Hur just denna lag ska kunna motverka mäns våld mot kvinnor är höljt i dunkel och för att möjliggöra straffskärpning vid fällande dom för gärningsmannen krävs inte de insatser som krävs för att åstadkomma rättvisa utbetalningar till barnen.
Att utreda våld som förekommit i relationer är förenat med speciella problem. Problemen blir inte mindre om även närvarande barn måste höras för att man ska kunna avgöra om de är berättigade till brottsskadeersättning. Av hänsyn till barnen bör man i största möjliga utsträckning undvika att utsätta dem för förhör.
Brott av fadern mot modern, vilket är den vanliga rollfördelningen, går ofta inte att styrka därför att modern helt enkelt inte vill medverka i utredningen. Ofta förnekar hon att de skador hon uppvisar uppstått till följd av våld och presterar i stället fantasifulla förklaringar till deras uppkomst. I sådana lägen kan man förutse en intressemotsättning mellan mor och barn, viket är mindre lyckat för familjerelationen.
Rimligtvis borde ersättning endast kunna erhållas då fadern fällts för brott. Men lagstiftaren har tänkt sig att det räcker att brottet anmälts till polis eller åklagare för att ansökan om ersättning ska kunna prövas. Det borde innebära att ersättning kan beviljas även om åklagare konstaterat att brott inte kan styrkas, vilket framstår som märkligt.
Ett ytterligare problem blir att bestämma ersättningsbeloppets storlek. För den som blivit misshandlad ges ju vissa indikationer av skadans allvar. Det bör vara betydligt svårare att taxera värdet för åskådare eller åhörare. Och på vilket avstånd ska brottet ha setts eller hörts? Låt säga att barnet har befunnit sig slumrande i ett avlägset sovrum omedvetet om det avlyssnat ett ordinärt gräl eller ett brott.
Antag att lagen skulle fungera som lagstiftaren troligtvis tänkt sig. Hur kommer det då kännas för den som just blivit myndig och får veta att han har ett bankkonto som tillkommit på grund av den familjesituation han levat i och där beloppet utgör ett mått på hur ofta modern blivit misshandlad?
Under senare år har det stiftats ogenomtänkta lagar som tjänat syftet för politiker att visa handlingskraft eller tillfredsställa företrädare för okunniga opinioner. Detta är ytterligare ett exempel på en sådan lag. Att den inte lett till avsedd tillämpning är fullt begripligt. Men i stället för att göra en vettig analys av orsaken har man dragit slutsatsen att poliser och åklagare bör utbildas så att utredningarna får sådan kvalitet att pengar kan betalas ut. För dessa utbildningsinsatser har man anslagit två miljoner. En rimligare åtgärd hade varit att avskaffa lagen.
ROLF HILLEGREN
före detta kammaråklagare
LÄS OCKSÅ: Få barn som ser våld ersätts
