Om vi ska bekämpa hedersvåld, och ojämställdhet överhuvudtaget, får vi feminister inte hymla med att även kvinnor upprätthåller patriarkala strukturer.
Våld i hederns namn skördar alltför många offer, i Sverige och övriga världen. De flesta är flickor och kvinnor. Det uppmärksammade mordet på Abbas Rezai synliggjorde att också män är utsatta. Medier rapporterar om fäder, bröder och farbröder som tar på sig rollen som bödel. Mer sällan talar vi om att också kvinnor deltar i förtrycket och övergreppen.
Ett exempel är kvinnlig omskärelse. UNICEF uppskattar att det idag i världen lever över 130 miljoner könsstympade flickor och att mer än tre miljoner flickor utsätts varje år. Mödrar och andra kvinnliga släktingar är pådrivande och ofta är det en kvinna som håller i rakbladet.
I Egypten är uppskattningsvis 90 procent av den kvinnliga befolkningen könsstympad. Unga mammor i den egyptiska byn Dawadia har tagit upp kampen mot sedvänjan och gett varandra ett heligt löfte att deras döttrar ska slippa bli stympade. Störst motstånd finns hos äldre kvinnor.
Feminismen har kritiserats, nu senast i Pär Ströms bok ”Mansförtryck och kvinnovälde”, (SvD Brännpunkt 2/1). Att kvinnor kan vara förtryckare ses som bevis på att det inte finns någon könsmaktsordning.
Men det fanns slavar som bekämpade abolitionismen i 1800-talets USA, indier som försvarade den brittiska kolonialmakten och svarta som inte opponerade sig mot apartheidsystemet.
Om man är underordnad finns det vinster med att alliera sig med dem som är överordnade och de strukturer som upprätthåller systemet. Det har inte med kön att göra utan med platsen i hierarkin.
Feminism är en befrielserörelse för båda könen och en angelägenhet för ett civiliserat samhället. Om vi ska förpassa hedersvåldet till historien får vi inte göra misstaget att förneka könsmaktsordningen – eller blunda för att både män och kvinnor upprätthåller den.
Sara Mohammad
Glöm Aldrig Pela och Fadime Riksföreningen
Birgitta Ohlsson
ordförande Liberala Kvinnor
