Våra framtida pensioner är en viktig fråga för vår välfärd. Därför är också frågan om hur våra pensionspengar placeras något som angår oss alla. Det svenska pensionssystemet utgörs av några olika beståndsdelar, varav tjänstepensionen är en viktig del. Parterna har i kollektivavtal kommit överens om att en del av löntagarnas intjänade pengar ska sättas av till tjänstepension.
I verkligheten lever LO inte upp till sina egna värderingar.
Fredrik Malm
Men tyvärr har inte svenska arbetare något inflytande över hur dessa pengar placeras. Det är inga små summor det handlar om. Finansdepartementet uppskattar att det totala tjänstepensionskapitalet uppgår till nära 2000 miljarder kronor 2011 och de fackligt dominerade pensionsbolagen kommer att öka i storlek framöver.
Förutom frågan om maktkoncentration så finns det flera andra frågeställningar som bör diskuteras rörande LO-medlemmarnas pensionspengar. För det första saknar den enskilde LO-medlemmen inflytande över hur hans eller hennes egna tjänstepensionspengar placeras. Det finns till exempel ingen rätt att själv byta pensionsbolag. För det andra har avkastningen de senaste fem åren varit 4-5 procent lägre än vad det bästa pensionsbolaget presterat. För det tredje är LO genom AMF ivriga placerare i sådana företag som av andra pensionsbolag anses som oetiska placeringar.
LO har en hög ambition för mänskliga och fackliga rättigheter. I ett upprop tillsammans med bland annat Amnestys ordförande tidigare i år skrev LO:s ordförande Wanja Lundby Wedin att ”Det är oerhört viktigt att vi som är engagerade för fackliga och mänskliga rättigheter i Sverige också stödjer kampen för dessa rättigheter globalt.” Men i verkligheten lever LO inte upp till sina egna värderingar.
Låt mig ta några exempel. Kritiken mot Lundin Petroleum har från många håll varit hård under senare år. Socialdemokraternas Urban Ahlin beskrev i september i år bolagets affärsidé som att ”skaka hand med diktatorer, få ett fett kontrakt, utvinna naturresurser och sen åka hem med vinsten. Lokalbefolkningen får ingenting”. Ändå har LO-kontrollerade AMF valt att investera över 73 miljoner i bolaget. AMF investerar också över 42 miljoner i CNOOC, ett oljebolag känt för sitt samröre med militärdiktaturen i Burma, där man anklagats för att fördriva lokalbefolkning. Bolaget har svartlistats av 7:e AP-fonden. Ett AMF-innehav i Seadrill, utnämnt till ”Årets etikversting 2010” i Norge, sticker också ut. Enligt Norges största miljöorganisation är Seadrill helt centrala för den burmesiska regimens olje- och gasutvinning, där betydande delar av intäkterna går rakt in på generalernas privata konton i Singapore.
Alla anser inte att det är oetiskt att investera i oljeindustrin. Däremot är det rimligt att den enskilde LO-arbetaren själv ska kunna avgöra huruvida man vill att ens pensionspengar i praktiken ska utgöra ett budgetstöd till juntan i Burma. En Sifoundersökning från november 2011 som Söderberg & Partners låtit göra visar att över 70 procent av fackmedlemmarna tycker det är dåligt att de inte har möjligt att flytta sitt pensionskapital till valfritt pensionsbolag. De vill själva kunna bestämma hur deras pengar placeras.
Granskningen av fackens ägande genom tjänstepensionen har hittills varit närmast obefintlig, samtidigt som LO och andra fackföreningar investerar enorma belopp för sina medlemmars räkning. Det är nu hög tid för fackens medlemmar att utkräva ansvar för det egna ägandet. LO:s medlemmar måste få reda på mer om hur det egna kapitalet används och, om de inte är nöjda, ha möjlighet att flytta det. De bör också fråga sig hur det fackliga ägandet kan stå i så tydlig kontrast mot LO:s egna predikade principer om mänskliga rättigheter.
FREDRIK MALM (FP)
riksdagsledamot
