Det sägs ibland skämtsamt att universiteten är den sekulära kulturens kyrkor. Men för Dilsa Demirbag-Sten är detta inget skämt. Dr. Mosa Sayed anklagas för irrlära då han uppenbarligen ifrågasatt rådande juridisk praxis, och – framför allt – underlåtit sig att reproducera grundvalarna för det västerländska sekulära tänkandet. (SvD Brännpunkt 3/2 ) ”Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större” står skrivet på universitetshuset där Sayed disputerade; Demirbag-Sten måste ha känt sig som hemma.
Knäckfrågan som Demirbag-Sten identifierar gäller förhållandet mellan kulturers och individers rättigheter. Men att sätta upp person och kultur som motsatser är bara möjligt i den västerländska kultur som Demirbag-Sten själv tillhör.
I majoriteten av världens samhällen anses det givet att en person inte kan skiljas från sitt sociala sammanhang. Om en person som tillhör en annan kultur än den dominerande ska kunna leva sitt liv som han eller hon väljer måste därför den kultur som han eller hon tillhör också ges vissa rättigheter.
Det grundläggande problemet i Demirbag-Stens text, liksom i den mesta religionskritiken i detta land, är oförmågan att erkänna den egna kulturens specificitet. Det finns fortfarande en idé om att den västerländska kulturen är neutral och objektiv, och att den alltid verkar för individens frihet.
Men frihet är något mer komplext än att bara ha ”rätt att göra som man vill”. Varför upplever vi i Sverige, trots våra individuella friheter och oändliga valmöjligheter, en omfattande likriktning så väl politiskt som filosofiskt och populärkulturellt? Det är mer realistiskt att inse att en enskild människa har små möjligheter att stå upp mot det kulturella tryck som skapas i vårt medial och konsumistiska samhälle, utan tvärtom blir en kastboll för trender och modevindar. En gemenskap, däremot, kan om den tillåts blomstra ha möjlighet att stå emot, och skapa alternativa identiteter och uttryckssätt. Det säger sig självt att detta är ett hotfullt scenario för så väl den politiska som den ekonomiska makten.
För att säkerställa en verklig mångfald, och ge människor möjlighet att utvecklas och blomstra i enlighet med andra kulturella ideal än den västerländska sekulariserade kapitalismens, måste vi vara beredda att vidga dessa kulturers utrymme samt stärka det civila samhället. Vi måste ge större möjligheter – juridiska och ekonomiska – för dem som inte tillhör majoritetskulturen att skapa institutioner som ger struktur och stadga åt minoritetskulturer.
Detta är inte enbart välgörenhet, utan även en reflektion av den historiska lärdomen att också majoritetskulturen kan gå vilse. Från de mörkaste episoder av vår västerländska historia minns vi med tacksamhet de människor som vägrade följa majoritetskulturen, och som nu påminner oss om att sanningen inte alltid är i majoritet.
Det borde vara självklart att liberala demokratiska samhällen ger utrymme inte bara för majoritetens kultur, utan även välkomnar minoriteter och ger dem kulturellt utrymme – något som till och med medeltida civilisationer förmådde göra.
Men att föreslå det är ändå som att svära i kyrkan.
JOEL HALLDORF
teolog och doktorand i kyrkohistoria vid Uppsala universitet
