Barn- och äldreminister Maria Larsson (KD) slog nyligen ett slag för valfriheten inom den svenska äldreomsorgen. På DN Debatt 15/9 lanserar hon en utredning av vad som kan göras för att fler kommuner ska överlåta valet av utförare av olika tjänster inom äldreomsorgen till den enskilda brukaren, enligt lagen om valfrihetssystem (Lov). På så sätt, menar hon, ska valfriheten för de äldre få spridning till fler kommuner och omsorgen bli bättre. I sin artikel bortser dock Larsson från att inte ens ett obligatorium om valfrihetssystem utgör en garant för en utbredd valfrihet inom välfärden i de svenska kommunerna.
Inte ens ett obligatorium är tillräckligt om regeringen vill att de privata alternativen ska omfatta hela befolkningen.
Axel Cronert
Av de 94 kommuner som infört valfrihetssystem enligt lov vid SKL:s kartläggning i september 2011 var det fler än 3 av 10 som likväl inte uppnådde en större andel privat äldrevård än 5 procent under året. I 18 av dessa kommuner hade inte någon äldreomsorg alls köpts in av företag eller föreningar. Lov:s betydelse sätts i ytterligare perspektiv av att 46 kommuner, eller nästan var fjärde, bland de kommuner som inte infört valfrihetssystem ändå hade köpt äldreomsorg för 5 procent eller mer av de totala kostnaderna för 2011.
Man kan hävda att reformen behöver mer tid innan effekterna syns fullt ut. Likväl tyder förhållandena ovan på att det är andra faktorer än valfrihetssystemen som styr hur graden av privatisering varierar mellan de svenska kommunerna. Ett alltför snävt fokus på de politiska beslut, så som frågan om Lov, som styr efterfrågan på privata välfärdstjänster gör att man lätt bortser från utbudssidan. Men för att privata alternativ ska tillkomma är det naturligtvis också nödvändigt att det finns ett eller flera företag som är beredda att leverera tjänsterna. Detta i sin tur kräver att det finns vinstpotential på den tilltänkta marknaden.
I min magisteruppsats från maj 2012 visar jag med data från 250 svenska kommuner hur det kommunpolitiska inflytandet över privata alternativ av äldrevården i praktiken villkoras med att kommunen har gynnsamma ekonomiska förutsättningar – mätt i befolkningsmängd, tätortsgrad och medianinkomst.
Medan det i en majoritet av kommunerna finns ett tydligt samband mellan andelen alliansmandat i kommunfullmäktige och andelen privat äldreomsorg 2010, upphör detta samband helt för minst 10 procent av kommunerna – eventuellt så många som 25 procent. På dessa orter hålls istället utbudet av privata alternativ nere av de ogynnsamma ekonomiska förutsättningarna. Högerstyrda kommuner som Sunne, Mellerud, och Essunga kan låtas illustrera denna situation. Här översteg inte andelen köpt äldreomsorg år 2010 tre procent, vilket jämför sig väl med liknande men vänsterstyrda kommuner som Åsele, Torsby och Ragunda.
I kommuner med tillräckliga ekonomiska förutsättningar övergår däremot privatiseringsfrågan från att handla om ekonomi till att handla om politik, i många fall längs förväntade partilinjer. I traditionellt vänsterstyrda kommuner som Göteborg, Sundsvall och Luleå var andelen köpt äldreomsorg 2010 betydligt lägre än vad som hade förväntats om vi enbart tagit hänsyn till kommunernas ekonomiska förutsättningar: 17, 1 respektive 2 procent – medan genomsnittet för de 50 kommuner med bäst ekonomiska förutsättningar 2010 var 23 procent.
Vad innebär detta för Larssons förslag om obligatoriska valfrihetssystem? Först och främst tyder det på att inte ens ett obligatorium är tillräckligt om regeringen vill att de privata alternativen ska omfatta hela befolkningen. Förslaget skulle förvisso innebära att den lokala variationen i privat äldreomsorg inte längre påverkas av lokala politiska faktorer, genom att till exempel göra det omöjligt för ekonomiskt gynnsamma kommuner som Göteborg, Sundsvall och Luleå att hålla nere graden av privat äldreomsorg av politiska skäl. Det förändrar dock inte omständigheten att valfrihet aldrig kommer att kunna garanteras hela befolkningen, åtminstone så länge regeringen ställer sitt hopp till de fria marknadsmekanismerna.
Detta i sin tur ställer Larsson och regeringen inför ett knivigt dilemma. En hög ambition för medborgarnas valfrihet skulle nämligen kunna bli verklighet – fast först med hjälp av riktade offentliga insatser till behövande kommuner. Det kan röra sig om extra subventioner till privata leverantörer. Ett annat alternativ är att tillskjuta resurser för att öka antalet valmöjligheter i den egna kommunens verksamhet eller inom ramen för mellankommunala samarbeten. Men så plötsligt står idén om en fri marknad i vägen för idén om var individs valfrihet. Och vad väljer man då om man ämnar företräda bägge?
AXEL CRONERT
masterstudent vid Handelshögskolan i Stockholm, pol mag från Uppsala universitet
