Med början 2007 såg de borgerliga till att höja medlemsavgiften i a-kassan så pass mycket att en halv miljon löntagare trängdes ut ur försäkringen. Detta av den enkla anledningen att de inte längre hade råd att betala till en försäkring som blivit allt dyrare och sämre. Samtidigt har regeringen också sett till att allt färre får ut 80 procent av sin lön vid arbetslöshet. Enligt Arbetslöshetskassornas samorganisation är det bara 1 av 10 som får det. Och vem skulle inte lämna en försäkring som till följd av den borgerliga politiken blivit mycket dyrare och samtidigt ger ett betydligt sämre skydd än tidigare?
Regeringen rynkar pannan och låtsas vara bekymrad över flykten från a-kassan, men i själva verket är avgiftshöjningen och ersättningsförsämringen en medveten strategi. Genom att tränga ut så många som möjligt från arbetslöshetsförsäkringen vill man bana väg för en obligatorisk statlig a-kassa.
Borgarna vill ge sken av att förslaget om obligatorisk a-kassa är sprunget ur en omsorg om de människor som blir arbetslösa. Samtidigt säger sig företrädare för den borgerliga alliansen vilja värna om den svenska modellen och dess grundval - kollektivavtalen. Det går inte ihop.
En obligatorisk avgift, som regeringen föreslår, är en ny skatt för alla. Medlemmarna i IF Metalls a-kassa ska med regeringens förslag betala cirka fyra gånger mer i skatt än till exempel en civilekonom. Idén med den nya skatten är att löntagarna ska hålla tillbaka sina lönekrav. Regeringen vill återigen medvetet öka klyftorna.
Att förslaget om obligatorisk a-kassa återigen aktualiseras i pågående valrörelse visar med all önskvärd tydlighet att det borgerliga talet om den svenska modellen som något värt att bevara bara är tomma ord. Det har redan visat sig att försämringar i a-kassan leder till att löntagarna lämnar, inte bara kassorna, utan också de fackliga organisationerna. Det är lätt att tro att fackets oro för ett minskat medlemsantal är ett enskilt fackligt bekymmer, men så är inte fallet. En hög organisationsgrad i fackförbunden är en förutsättning för att den svenska modellen med starka kollektivavtal och därmed ordning och reda på arbetsmarknaden ska fortsätta fungera.
Bildandet av arbetslöshetskassor i facklig regi var en grundpelare när den svenska modellen tog form för 100 år sedan. För att förhindra lönedumpning lovade de fackligt anslutna varandra att inte ta arbete till lägre pris än sina kamrater och genom att solidariskt bidra med pengar till de arbetslösa behövde ingen arbetstagare bjuda under någon annan.
I dag har vi de starka kollektivavtal som man då drömde om, men dessa kommer inte att stå pall om den nuvarande regeringens lönesänkarpolitik får fortsätta. En obligatorisk a-kassa som främjats från de fackliga organisationerna är i själva verket ett sätt att sänka löneanspråken. Om tillräckligt många står utanför arbetsmarknaden med en dålig a-kassa kommer vi att tvingas tillbaka till en verklighet där arbetstagarna tvingas bjuda under varandra i lön för att få ett arbete.
Och även utan den borgerliga agenda som strävar mot ett samhälle med en tydligt definierad lågavlönad underklass är en obligatorisk statlig a-kassa ett dumt förslag. Det system vi har i dag med fristående a-kassor i nära samarbete med fackförbunden har varit välfungerande under en lång tid, även under mycket svåra omständigheter.
Som ett exempel kan nämnas att när arbetslöshetssiffrorna inom industrin steg dramatiskt under den ekonomiska krisen, vilket i princip sammanföll med nya krångligare regler för a-kassan, så lyckades IF Metalls a-kassa, som var den som belastades värst, ändå hålla väntetiderna på utbetalning på en rimlig nivå. En kundundersökning som genomfördes av ett oberoende undersökningsföretag i juni 2009 visar också att kassans medlemmar var nöjda med servicen och bemötandet.
Utan ett nära samarbete med fackförbundet IF Metall och dess goda kännedom om förutsättningar för arbetstagarna inom industrin hade en så hög servicenivå under så svåra omständigheter inte varit möjlig.
Den borgerliga regeringen vill alltså skrota ett system som fungerar även när det blåser som värst och den vill dessutom undergräva den svenska modellen och kollektivavtalen.
Vi vill tvärtom bygga vidare på det vinnande koncept som nu fungerat i över 100 år. En socialdemokratiskt ledd regering skulle också kraftigt sänka avgifterna till a-kassan till cirka 80 kronor per månad. Dessutom höjs taket så att fler får ut 80 procent av sin lön vid arbetslöshet.
Vi står inför ett vägval i Sverige: Ökade klyftor i samhället eller en ny färdriktning med en investering för fler jobb och trygghet för alla. Vad väljer du?
STEFAN LÖFVEN
förbundsordförande IF Metall
SVEN-ERIK ÖSTERBERG (S)
arbetsmarknadspolitisk talesperson
