Ingen har väl kunnat undgå det filmklipp på nätet om Muhammad som våldsam, sexfixerad, grym och lite dum. Dock krävdes ganska lång tid innan det blev allmänt känt. Det tog flera månader och den film som klippet påstås hänvisa till existerar inte i sinnevärlden.
Den enda rättighet man inte har i en demokrati; rättigheten att inte bli kränkt.
Magnus Norell
Man kan, och bör fråga sig hur en sådan fiktion överhuvudtaget kan uppröra någon. Svaret är att det dels handlar om att det i islam finns en ovilja att överhuvudtaget kritisera, håna eller förlöjliga den egna religiösa traditionen inklusive profeten Mohammad. Dels handlar det om att vissa krafter, som till exempel islamister och/eller politiker gynnas av att sätta agendan för hur islam ska definieras. Den förra, större gruppen bryr sig i slutändan inte om vare sig filmen (eller artikeln, teckningen eller vad det nu kan vara), även om de ogillar att det görs. Detta är ett problem för länder där islam spelar en roll i den politiska strukturen och utgör en reell konflikt med det sekulärt demokratiska väst, vars religionsfrihet och andra friheter utgör en fundamental förutsättning för reell frihet.
Den senare, mindre gruppen har tyvärr blivit den som sätter agendan och styr en stor del av debatten. Att vi i väst så lätt låter oss styras av dessa våldsverkare är beklagligt och gynnar på sikt endast de som inte är intresserade av vare sig demokrati eller verklig frihet.
Så, i efterdyningarna av alla de demonstrationer, upplopp och mord i islamiska länder, som drog igång efter diverse manövrar av islamister och politiker (utan vilkas initiativ ingen skulle fått veta något om filmklippet), klev också EU in på arenan. Detta i form av ett upprop undertecknat av “the European Union High Representative for Foreign Affairs and Security Policy” (det vill säga EU:s relativt nybildade utrikesförvaltning), Generalsekreterarna för “Organization of Islamic Conference” (OIC), Arabförbundet och Afrikanska Unionens ”Commissioner for Peace and Security”.
Dokumentet är ett upprop för ”fred och tolerans” och lyckas med konststycket att bland annat erkänna yttrandefriheten samtidigt som man tar avstånd från den. Vidare får vi veta att undertecknarna har en ”djup” respekt för alla religioner samt vikten av att respektera alla profeter oavsett vilken religion de tillhör. Att medborgarna i de länder som omfattas av dessa organisationer varken är tillfrågade om ett dylikt dokument eller nödvändigtvis respekterar alla religioner eller dess profeter, torde stå utom allt rimligt tvivel. Det finns säkert många individer som både respekterar flera religiösa traditioner och kanske till och med en del profeter, men långtifrån alla.
Det är också rimligt att fråga sig med vilken rätt EU:s utrikesförvaltning tar sig an att dela säng med organisationer som OIC och arabförbundet, när dessa organisationer i över ett decennium gjort sitt bästa för att inskränka yttrandefriheten (och de flesta andra mänskliga rättigheter också), inte bara i sina egna islamiska länder utan också i resten av världen. Sedan 1999 har till exempel OIC i FN drivit frågan om att kriminalisera kritik av all religion och kräva ”respekt” för alla religioner och profeter. Att odemokratiska och auktoritära länder som samlas i OIC och arabförbundet kräver inskränkningar i grundläggande rättigheter överallt är kanske inte så konstigt. Och med tanke på den grundläggande koppling mellan religion och politik som islamiska länder har så svårt att hantera är det naturligt att regimerna i dessa länder driver en sådan fråga.
Men att det demokratiska EU viker ner sig och gör en helpudel tillsammans med länderna i OIC som så länge förtryckt andra religiösa traditioner än den egna, är högst osmakligt. Ingen seriös bedömare kan rimligen ta uttalanden som: ”We share a profound respect for all religions. We are united in our belief in the fundamental importance of religious freedom and tolerance. We condemn any advocacy of religious hatred that constitutes incitement to hostility and violence”, på minsta allvar när de kommer från länderna i OIC och arabförbundet. Tvärtom har dessa länders regimer mer på sina samveten än många andra när det gäller övergrepp av religiös art. Att de skriver under på uttalanden som de dagligen bryter mot lämnar en sur eftersmak. Och att EU blir delaktig i en sådan hycklande dans bådar inte gott för den framtida roll EU säger sig vilja ha i utrikespolitiken.
Att EU (via Ashtons pastorat) inlåter sig på dylika pinsamheter har naturligtvis sin förklaring i de senaste veckornas konflikter runt om i islamiska länder. Det finns två olika förklaringar till att EU:s högsta utrikespolitiska instans begått detta politiska harakiri (och på sikt förmodligen och förhoppningsvis för lång tid framöver osäkrat sig själv som seriös utrikespolitisk aktör).
Den ena förklaringsmodellen är att den räddhågsenhet och undfallenhet som under flera år präglat Europas reaktioner på islamistiskt våld riktat mot diverse författare, konstnärer eller bara vanliga medborgare, verkligen beror på att tongivande politiker, journalister och forskare faktiskt tror att ”appeasment” fungerar.
Från Rushdieaffären och framåt har Europa haft sin beskärda del av dessa apologeter som i skenet av brinnande ambassader och mördade konstnärer, vädjar till Europas invånare att inte förödmjuka och håna muslimer eller deras tro. Om vi bara låter bli att skriva vissa böcker, måla vissa tavlor, göra vissa teckningar så upphör bråket. Kort sagt, om vi gör inskränkningar i våra friheter (som utgör grundbultar i våra samhällen) så lugnar det ner sig. Det verkar vara futilt att påminna om att det inte fungerar och att undfallenhet envist fortsätter att föda mer våld och mer hot om våld. Empirin är tydlig här, men tron är ju som bekant ofta starkare! Och eftersom man inte vill/törs/kan tala direkt med våldsverkarna, talar man med de som vill tala, och som ju gärna drar fördel av att göra det besvärligare, eller rent av farligt att kritisera och/eller håna de egna länderna.
Den andra förklaringsmodellen är mer cynisk. Här handlar det inte om att man tror att det man säger faktiskt har någon reell betydelse eller att ett upprop från EU, OIC arabförbundet och AU skulle sätta stopp för några våldsamheter. Här handlar det mer om att hålla sig väl med vissa länder, samt att försöka gjuta olja på vågorna.
Det är åtminstone en taktik som har en viss logik, men inte heller den taktiken fungerar vid närmare granskning. Även här talar man med ”fel” aktörer. Det är sällan våldsverkarna som är generalsekreterare i OIC eller arabförbundet. Men de styrande i OIC-länderna och flera av arabförbundets länder ser naturligtvis gärna att vi i väst drog åt tumskruvarna på våra envist självsvåldiga medborgare som fortsätter att bära sig åt och med stor bredd i kvalitet och kvantitet kritiserar, hånar och satiriserar över religiösa traditioner.
Det tragiska är ju att sådana uttalanden som detta gemensamma upprop inte bara misslyckas med att begränsa våldet. Det snarast förvärrar möjligheterna att stärka det fria ordet och främja den frihet och demokrati som måste ligga till grund för all sann religionsdiskussion. Det är den enda rätt man inte har i en demokrati; rättigheten att inte bli kränkt.
MAGNUS NORELL
forskare vid Utrikespolitiska institutet (UI) med inriktning på terrorism och Mellanöstern
