Replik | Hotet från öst
På SvD Brännpunkt den 25 november framför Magnus Hörnqvist och Janne Flyghed starka anklagelser mot vår artikel på SvD Brännpunkt den 17 november. I sin kritik går de anmärkningsvärt långt över gränserna för saklig debatt. Det anförs inga empiriska resultat som strider mot våra slutsatser; vissa av de benämningar som används, t ex ”fantasier av forskare”, utgör i själva verket förtal.
Eftersom deras resonemang är grundat på en ideologisk övertygelse (och reklam för sin nya bok) bortser Hörnqvist och Flyghed från ökade hotbilder som inte passar in i deras världsbild: de ser roten till allt ont i en repressiv stat som kopplar ihop enligt dem orelaterade fenomen för att göra medborgare till alltmer kringskurna objekt.
De anser t ex att fenomen som droger, terrorism, och organiserad brottslighet inte är nämnvärt relaterade, utan att själva belägga detta påstående.
Hörnqvists och Flygheds inlägg visar på en bristande förståelse och kunskap av hur de mångfacetterade problemen kring
transnationell brottslighet har utvecklats och fördjupats i Sveriges närområde, liksom längre österut, under de senaste åren. Programmet för Sidenvägsstudier vid Uppsala Universitet, som vi representerar, har som uppgift att utan ideologiska eller politiska förbehåll studera dessa problem och de hot de möjligen utgör - eller kan komma att utgöra - mot det svenska samhället.
De synbart skilda problem vi studerar är i allt högre grad integrerade. Kopplingen mellan extremism, terrorism och droghantering är enligt samfälliga forskningsresultat och underrättelsekällor allt tydligare.
Ett bland flera exempel är Uzbekistans Islamiska rörelse, som dels varit en central aktör i narkotikasmuggling från Afghanistan, och dels begått terroristdåd i Centralasien och kidnappat hjälparbetare.
Andra terroristgrupper, som PKK, har spelat en viktig roll i heroinsmugglingen i Europa, Sverige inkluderat. Kopplingen mellan narkotikahantering och sjukdomsspridning är långt närmare Sveriges gränser, i Baltikum, vilket FN och
ECNN tydligt klargör.
Det är knappast långsökt, givet länkar till Baltikum som prostitution och människosmuggling, att detta kan utgöra ett hot även för Sverige. I takt med den transnationella kriminalitetens utbredning ökar även kriminella intressens etablering i den legala ekonomin.
Den brittiska säkerhetspolisen har följt detta en längre tid; den svenska börjar se samma utveckling.
Utgör inte dessa problem ett hot mot vårt samhälle, vilket måste tas på allvar och göras till en viktig del av Sveriges utrikespolitik? Alternativet, som Hörnqvist och Flyghed uppenbarligen förespråkar, vore oansvarig strutspolitik.
