Nima Sanandaji

Den ekonomiska forskningen visar att statligt ägande av företag inte alls är ett naturligt inslag i öppna och välfungerande marknader.

Nima Sanandaji

I takt med publiceringen av rapporten ”Trygga Tillsammans” tar Nya Moderaterna ett ytterligare ett stort kliv mot den värdegrund som traditionellt associerats med socialdemokratin. Partiet anser nu att den politiska sektorn inte bara bör driva exempelvis sjukhus och skolor, utan också vinstdrivande näringsverksamheter. Enligt Moderaterna är ”ett gemensamt ägande […] ett naturligt inslag” för ”öppna och väl fungerande marknader”. Det finns dock goda skäl att begrunda om svensk samhällsekonomi, eller ens Moderaterna själva, tjänar på denna markanta omsvängning vänsterut. Anledningen är att partiet nu tar över ett av socialismens minst lyckade koncept, som heller inte är någon valvinnare.

Till och börja med visar den ekonomiska forskningen att statligt ägande av företag inte alls är ett naturligt inslag i öppna och välfungerande marknader. Näringsdepartementet publicerade exempelvis för några år sedan en litteraturöversikt där det framgick att ”statligt ägda företag blir i genomsnitt mer lönsamma och effektiva när de privatiseras.”

Samma slutsats drogs redan några år tidigare av forskarna William Megginson och Jeffry Netter i den prestigefyllda Journal of Economic Literature. Flertal andra studier, liksom en av bilagorna till regeringens Långtidsutredning 2011, stärker slutsatsen: Staten är sämre på att driva företag än entreprenörer.

Det är inte svårt att skriva en lång lista över misslyckade statliga satsningar i näringslivet, som Stålverk 80, den statliga hamburgerkedjan Clock eller när svenska politiker vid två tillfällen satsade på att tillverka statliga datorer. Ett mer aktuellt exempel är när staten, kommunerna, EU:s strukturfonder och det statliga bolaget Teracom i början av 2000-talet investerade drygt 1,4 miljarder kronor på att erbjuda bredband till allmänheten. Med skattepengar och politiskt stöd i ryggen riskerade satsningen konkurrera ut de privata aktörerna. Det hela sköttes dock mycket dåligt och få ville anlita Teracoms tjänster. Kostnaden för varje ny kund uppgick till hela 36 000 kronor. Till slut såldes projektet till det privata bolaget CSIT – för köpeskillingen en krona.

Den omfattande satsning på bioetanol som nyligen skett i Örnsköldsvik med offentliga pengar är ytterligare intressant exempel. Först nu uppmärksammas hur miljarder i skattepengar investerats i en verksamhet som expanderat år efter år, utan att någonsin vara i närheten av lönsamhet.

När socialdemokratin radikaliserades i slutet av 1960-talet började man driva politiken ”kapitalism utan kapitalister”. Offentligt ägande premierades, medan privata ägare kunde möta 100 procentiga skattenivåer. Forskningen visar att framväxten av entreprenöriella framgångsföretag på grund av denna politik närmast avstannade kring 1970, för att komma i gång först när omfattande marknadsreformer infördes. Det finns goda skäl att fortsätta reformarbetet.

Ännu i dag belastas inhemska privata ägare, det vill säga just entreprenörer, av betydligt hårdare skattebörda än utländska eller offentliga ägare. I en tid då också socialdemokratin och Miljöpartiet börjat se skeptiskt på statlig drift av näringsverksamheter är det minst sagt märkligt att Nya Moderaterna tar ställning för centralplanerat ägande. Det vore högst intressant att veta vad partiet har för grund att anta att staten är en lika naturlig ägare av näringslivet som företagare. Sannolikt stödjs den nya inställningen lika lite av väljarna som av forskningen.

NIMA SANANDAJI

samhällsdebattör

Har tillsammans med Anders Ydstedt skrivit boken ”Kapitalism utan kapitalister? Ägarpolitikens roll för samhällsutvecklingen”.